Känslan av total lycka när en spritt språngande främling på klingande göteborska räcker över en limpa bröd. Hur kunde de veta att jag inte hade något hemma? (Såklart har jag bölat av tacksamhet för det också)
Jag vet inte vad det är för fel på mig. Om det är någon jävla hormon eller om det bara har slått helt jävla slint i hjärnan. Den senaste timman har jag bölat åt precis allt. Det spelar ingen roll vad det är så blir jag helt hysterisk och tårarna vägrar sluta spruta. Känner mig som en dålig parodi på mig själv.
Ser ni eller? Perfektion personifierad. Inte jag då, men jackan. Min nya bästa vän, min vapendragare, mitt livs stora kärlek. Jag kommer äta, sova, bada, jobba, knulla, snickra, åka hiss, laga mat, skriva rapport, gå på dejt, sköta tvätten och vem fan vet vad i denna skönhet.
Känslan när man är sådär fruktansvärt godissugen så det verkligen inte finns ord starka nog att förklara det, och affären har hunnit stänga och man vet att man verkligen verkligen verkligen inte har någonting onyttigt hemma. Och sen känslan när man råkar snegla ner på asfalten framför fötterna och där ligger en tvåhundragrams orörd marabou chokladkaka, utan papper runt, och bara hånstirrar en rakt i ansiktet.
Känner att jag inte kan göra mycket mer än att bara skratta åt den här dagen. Jag ber dock till högre makter att det tar slut nu för kaosen löser av varandra på löpande band i mitt liv just nu. Så jag vet en tjej som kommer bli skinnybitch och få tonårshud igen. Tack.
Ibland kan jag få nästan som dåligt samvete när jag inte har skrivit någonting här på en hel dag. Det känns lite som att jag skolkar eller har skitit i att göra läxan. Fast sen inser jag att det är ju just de dagarna som jag faktiskt har ett liv. Som faktikt är de mest innehållsrika dagarna och de dagarna som jag mår som allra bäst.
Dagen är kommen som jag aldrig trodde att jag skulle få se. Hon har skaffat sig en rosa jacka, en ljusrosa, och hon ser faktiskt lite ut som en tösabit idag. Trodde jag skulle svimma när jag såg mig själv i spegeln. Ännu är inte hoppet ute.
Hade visst redan hunnit vänja av mig vid hela den här gå-till-jobbet-grejen. Vaknade klockan halv fem och var superpigg, men det tog emot som fan att inte gå upp till dukad frukostbuffe så det slutade med att jag kastade i mig två nävar med skittles och kletade på lite mascara i facet utan att knappt ha lämnat sängen. Men nu då? Hur gör man?
Känslan när man skickar helt fel sms till helt fel person och man råkar vara lite småkär i den personen och bah neeej och man vill sjunka genom jordens yta och försvinna för all evighet och färga håret och byta identitet och ja. Precis den känslan.
Jag älskar att de som är så jävla emot eurovision och allt vad det står för var de första att uppdatera sin facebook efter att Loreen kammat hem skiten. Jag erkänner att jag satt tappert och tittade, och grät en skvätt eller två. (och bölade med till euphoooooooria så grannen drog fram sin banjo i protest, eller så ville han bara kompa, vem vet.)
Alla kläder som alla andra tjejer ser assnygga ut i får mig att se ut som en man. Spelar ingen roll om det är byxdress eller klänning. Jag måste ha något fel på mina jävla kromosomer. GE MIG MITT HÅR TILLBAKA NU.
1. Barn under arton får inte komma in i england utan förälder 2. Engelsmän kan inte skilja på mitt och ditt 3. Jag ser ut som ett barn 4. Engelsmän är dock världens artigaste människor 5. Handlar man för mycket med sitt kort på en och samma gång utomlands tror banken att det är skimmat och spärrar det 6. Det är bra att kolla när sista bussen går 7. Jag är grym på engelska 8. Det är rätt stressande när man tror att planet ska lyfta en viss tid och inser alldeles för sent att det faktiskt lyfter en timma tidigare än vad man trodde.
Välkommen tillbaka till verkligheten Nathalie. Kastade ur alla kläder ur resväskan det första jag gjorde när jag kom innanför dörren och sen, istället för att vika och sortera, kastade jag mig i sängen med datorn. Hallen i kaos men MYGOD om jag har saknat facebook! Har sån jävla separationsångest från min telefon med så det finns fan inte. Tvåtusen bilder borta, varav många av dem var våra semesterbilder, så idag har vi försökt stressfota med min systers kamera istället för att inte komma hem tomhänta. Har haft en helt sjuk vecka med världens bästa tjej som jag mer än gärna gör om trots lite missöden och bumps.
London tog mig inte bara med storm, utan tog även min telefon. Två tusen bilder borta, varav alla semesterbilder här ifrån, alla mina telefonkontakter och hela mitt liv. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, känns som att jag har tappat bort min unge på gekås. Så det enda jag kan göra nu är att njuta av att inte kunna bli nådd och shoppa bort den värsta smärtan innan jag kommer hem till landet lagom och verkligheten kommer ikapp.
Jag älskar London förresten, och London älskar mig. Vi shoppar, är turister som fan, skrattar, äter hotellfrukost, hänger i hyde park, går vilse, pekar på folk och köper svindyrt godis. Bra grej.
Väskan packad efter mycket om och men, lyckades minska till sex outfits och är ruskigt stolt över mig själv. Passet och plånboken ligger i handbagaget, tandborsten är nerpackad, paraply (england är ju alltid england), halvbekväma skor och hårfönen - check. Sminket får sin säkra plats i resväskan den här gången så jag slipper bli av med hälften av det som förra gången. Jag känner mig relativt organiserad trots att jag har extrem separationsångest från alla mina heels just nu. Bara flats nerpackat med andra ord och jag vet inte riktigt hur detta ska sluta. Antagligen kommer jag leta upp en skoaffär det första jag gör för att slippa känna mig så nere på jorden.
Japp, där kom den. Mina jävla extremhysteriska flygrädsla. Jag hade en liten naiv tro om att den kanske hade gått över eftersom den förra flygresan gick som den gick och eftersom jag faktiskt inte känt av den. Vanligtvis brukar den göra sig påmind samma minut som biljetten är bokad men inte den här gången, nu valde den att dyka upp ikväll, bara några timmar innan vi lyfter och den valde att vara mycket mer intensiv och aggressiv än vad den varit tidigare. Tack som fan.
Fick den briljanta idén tidigare idag att jag skulle ta en tur i skogen istället för att stå och svettas med tanterna på gymmet. Sagt och gjort snörande jag på mina löparskor och hoppade i träningsbyxorna och gav mig ut i värmen. Dock glömde jag att ta min allergimedicin innan jag lämnade lägenheten så det slutade med att jag halvvägs genom skogsslingang halvlåg över en sten i andnöd och med helt suddiga, kliiga ögon och väntade in hösten. Jag som hade hoppats på att bli fit innan London, fan också.
Klockan är halv tio. Jag kan ha råkat vaknat väldigt tidigt och tänkt att jag skulle göra någonting vettigt av denna dagen. Istället kan jag ha råkat titta på åtta avsnitt av new girl, och det kan råka vara så att det kommer att bli fler. Hur många som helst har sagt att jag måste se den jäkla serien för att den handlar om mig, sist jag hörde det var det om en karaktär i andra avenyn så jag ska erkänna att jag inte kände mig så jävla pepp. Men japp, det är jag. Typ tusen gånger snyggare och med vänner, men återigen, japp, det är jag.
Jag packar. Det går sådär. Jag började tänka att en outfit per dag lät som en bra idé, men sen kom jag på att det kanske är bra med två outfits per dag trots allt eftersom vi kommer att gå ut och äta på kvällarna. Sen kom jag på att det kanske kan bli dåligt väder, så då var jag tvungen att packa ner ett regntåligt alternativ till dagens outfit, och sen kom jag på att om vi ska ut och äta på kvällen så kanske det fortfarande regnar så då måste jag ju packa ner ett regntåligt alternativt även till kvällsoutfiten. Så med enkel matematik har jag alltså sexton olika outfits nerpackade som ska räcka i fyra dagar. Och sen kom jag på att det kanske kan bli skitasbra väder...
Tänkte laga lax och grönsaker i foliepaket men insåg att jag inte hade någon folie. Tänkte göra mackor men insåg att jag inte hade bröd eller smör. Tänkte steka laxen och koka ris men insåg att jag inte hade något stekfett. Tänkte äta yoghurt med müsli men insåg att youghurten var alldeles för gammal. Med andra ord fungerade inte min intehandlainnanlondonstrategi inte riktigt så bra som jag tänkt. Tacka vet jag té och pepparkakor. Jävlar vad snäll jag kommer bli.
Jag har alltid känt en sån otrolig press på mig själv att jag måste prestera. Att jag måste skynda mig att göra saker innan det är för sent, innan jag hinner bli gammal på riktigt, innan jag hinner komma till den positionen då jag ångrar alla saker som aldrig blev av. Nu är jag tjugofem och har lagt alldeles för mycket fokus på de saker som ännu inte skett, jag ångrar att jag inte har varit ute och rest, jag ångrar att jag aldrig tillåtit mig själv att vara påriktigt ung och dum, jag ångrar att jag inte tog vara på den tiden då jag fortfarande inte behövde ta det där ansvaret som det innebär att vara klassad som vuxen. Men nu ikväll när jag har öppnat upp och släppt in en ny människa och skrattat och pratat om saker som jag faktiskt har gjort, saker som jag faktiskt har preseterat och saker som jag faktiskt har tagit med mig och lärt mig och som har stärkt mig så inser jag att tjugofem inte är så jävla dumt ändå. Och jag inser att jag faktiskt har gjort och varit med om så himla mycket mer än vad jag egentligen har tillåtit mig själv att inse. Även om jag ur mina ögon sett inte har levt så som jag tänker att man förväntas att göra, så har jag levt det livet som har format mig, som har gjort mig till den jag är idag och som har gett mig så jävla mycket skinn på näsan och som har lagt grunden till det som jag kommer att bli. Så nu känner jag att nästa gång någon frågar mig hur gammal jag är så ska jag säga tjugofem högt och tydligt utan att skratta bort det och göra en större deal av det än vad det egentligen är. Fuck halvvägs till femtio, det är snarare halvvägs till välmående för det är först under de här senaste veckorna som jag har lärt mig att acceptera mig själv och faktiskt känner mig bekväm i den personen jag är.
Här är den. Reklamen som har format hela mitt liv. Reklamen som har givit mig de värsta möjligt tänkbara mardrömmarna som ung. Reklamen som fortfarande får det att krypa längs ryggraden. Reklamen som kommer hålla mig vaken ytterligare en natt. Reklamen som har gjort att jag blir kall som is varje gång jag hör namnet Ernst-Hugo. Och av oförklarlig anledning har jag alltid sett honom som jämförbar med allas vår Astrid Lindgren. Och inom snar framtid kommer jag att behöva tampas med Astrid så gott som dagligen när hon entrar våra sedlar. Rotborste och handsprit kommer bli min bästa vän.
Var precis tvungen att googla vad Pippi heter i efternamn eftersom det endast kom upp en bloggare när jag sökte bilder på Pippi Bergström. Långstrump var det visst ja. Vet inte om jag har min mentala status att skylla på eller min avsaknad av barndomsminnen. Behöver jag tillägga att Astrid Lindgren aldrig har legat mig speciellt varmt om hjärtat och alltid varit jämförbar med min kärlek till Ernst-hugo Järegård? Ni som känner mig mer privat vet vad det innebär, and it ain't pretty (för att göra en jävligt lång historia kort).
Lider av ett extremt bekräftelsebehov när jag ligger här under filten och huttrar. Jag har kramp i hela livmodern med tillbehör, mitt ansikte har fått årets acneutbrott, min hudton i övrigt smälter in i den kritvita väggen, jag kallsvettas, jag har eric hassle-frisyr och jag behöver verkligen verkligen noppa mina jävla ögonbryn. Tack och lov fick jag rakat mina ben tidigare annars hade jag dött fuldöden. Och uptill det så är den enda man som funnits inom tio meters radie från min lägenhet på en hel evighet är en jävla bananfluga. Den förra döpte jag till sebastian, den här ska avlida. Tyck synd om mig någon.
Idag är en sån dag när jag är avundsjuk på människor som kan någonting.För jag kan fan ingenting, iallafall inte idag. Det spelar egentligen ingen roll vad det är personen i fråga kan, bara det är någonting som är utmärkande och som jag råkar vara lite extra kass på. Som den där kineskillen som sjunger "i will always love you" eller Kan dees jävla målande, eller han lillkillen som är grym på guitar hero, såna människor; FAN TA ER dagar som den här.
J: Det är tur för dig att du är rolig N: Vad menar du? J: Jo, det finns ju de som är roliga, sen finns det de som är snygga, och så finns det de som inte har någonting alls N: Jaha? J: Ja, så det är ju tur för dig att du är rolig...
Har inte hört av honom sen min tjugofemårsdag men nu duger jag minsann igen. Jag har gått runt med tankar om att jag är för gammal nu, kanske rent av "använd" i hans ögon för hans beteende tyder ju minst sagt på att det är lammkött han eftersträvar med tanke på att han flydde fältet så fort han kunde samma stund som "ja må hon leva" sjungs utanför mitt fönster. Men icke sa nicke, nu är han alltså tillbaka igen och förpestar hela min jävla tillvaro. Fönsterspindeljävel, i curse the day you were born.
Känslan när man är så jävla grym på tennis och utklassar motståndarlaget ashårt och hoppar och skriker FAN SÅG DU ELLER. Och sen känslan när man inser att man är ensam.
Iförd outfit i ren femtiotalslyxhustruanda dricker jag cider ur vinglas, lyssnar på lana del rey och spelar baseboll med mig själv. Vacker syn och jävligt jävligt roligt. Synd bara att mitt ordförråd smutsar ner den annars så perfekta ytan. Och wii-ing under the influence rekommenderas starkt, även en måndag.
Känslan när man vaknar klockan fyra av att någonting kittlar på ens arm, man får panik och tror att det är en spindel fast det är ingenting där. Sen känslan när man precis håller på att somna om och det där kittladet kommer tillbaka, på precis samma ställe, man får panik men det är fortfarande ingenting där. Och till sist känslan när man precis håller på att somna ytterligare en gång, känner kittlandet men inte riktigt orkar bry sig, och lite försiktigt bara ska klia bort det och man känner något benigt äckligt på armen och tittar dit och det är en jävla äckelspindel som stirrar tillbaka med genuint hat i blicken. Precis DEN känslan gör att jag är väldens morgonpiggaste tjej idag.
Pappa har handlat, marinerat kött, dukat, gjort sallad, skalat potatis, grillat och passat upp på mig som fan när jag har legat under en filt i solstol hela kvällen. Så ber han mig att hämta en grytvante och jag reser på mig och ba "FAN VARU KÖR MED MIG DÅ" helt asförbannad.
Mötte en kille i assnabbt mcställ i skinn och en assnabb fräsig hjälm, körandes på en compakt i trettio kilometer i timmen. Stannade och gapskrattade så tårarna sprutar. Alltid lika finkänslig.
Vaknade upp i helt fel lägenhet, i helt fel stad, med världens jävla huvudvärk. Håret åt alla håll och kanter, gårdagens smink utkletat i hela jävla ansiktet och trasiga strumpbyxor. Det var tur att jag bestämde mig för en lugn hemmakväll igår, vem vet vart och hur jag hade vaknat upp annars?
Idag är jag ledsen OCH har mensvärk. Varsågod för den information men ni vet att det är lite det vi kvinnor gör. Lipar och blöder. Precis som att män fiser och tittar på sport.
Svär och gråter om vartannat idag. Tur att Elina räddar mig med lite kladdkaka senare. Flickor, jag säger då det, lita aldrig i hela erat jävla liv på en man. De må lukta gott och få en att känna sig helt bubblig på insidan, men innerst inne luktar de fan ruttet och bubbligheten beror på gaser. Lärdemigdenhårdavägen.
Snart hoppar jag på random man på gatan och tvingar honom att klia mig på ryggen. Det har gått ett halvår nu, sex jävla månader, sedan någon kliade mig senast och faktiskt menade det. Jag gråter inombords.
Sitter bredvid världsrekordhållaren i högljudd andning och mittemot en kvinna som skrattar hysteriskt för sig själv. Helt plötsligt, för första gången i mitt liv, vet jag hur det känns att att framstå som normal utan att ens behöva anstränga mig.
Känslan när man har årets basröst som sitter bakom en på pendeln som låter som att den tillhör en fyrtiofem år gammal man, och man vänder sig om och där sitter en typ femtonårig kille och pratar i telefon. Och känslan när man verkligen verkligen inte kan sluta stirra och fnissa för han är som tagen ur en tysk dubbad b-rulle.
Känslan när man går in i badrummet för att hämta en sak och struntar i att tända lampan, och känner hur någonting knastrar under foten. Känslan när man sakta sakta lyfter foten samtidigt som man tänder ljuset och inser att man precis trampat på en silverfisk. En knubbig jävla silverfisk på två jävla centimeter. Precis den känslan.
Ps. När man viskropar ligger man alltså och mimar orden som står fast man artikulerar jättemycket som om man skrek ut dem jättehögt. Supereffektivt när man är förbannad men inte vill att någon ska veta om det.
Inatt låg jag vaken långt in på småtimmarna. Det pratades om sladdtelefoner, kottar i skogen, byte av fingrar, trasiga luftballonger, den verkliga anledningen bakom andra världskriget, jag skrev BARA I VERSALER OCH MED UTROPSTECKEN (!!!) och låg och viskropade ut allt som skrevs som hämnd på att grannen hade en vän med basröst som kräktes fram till klockan tre. Det var en spännande natt minsann, men det får jag sota för idag.
Jag hatar utropstecken och versaler. Och jag hatar människor som missbrukar dessa i kombination med varandra. Är det bara jag som får tvångstankar och måste ropa ut meningar som skrivs i versaler och/eller med massor av utropstecken efter? Liksom HÖGT och TYDLIGT(!!!) bara för att de blir ett sånt jävla tryck i dem. Återigen en anledning till varför mina grannar måste tycka att jag är dum i huvudet.
Titulerar mig härmed som västra sveriges mest bortskämda unge som får finfina prylar av sin far bara sådäringa mitt i veckan. Skit ska skit ha säger man ju, så det måste ju betyda att jag är lite lite extra splendid helt enkelt.
Skulle försöka se lite sådär r'n'b gangstah ut idag. Slutade med att jag såg ut som en städtant. Har verkligen inte ens en liten uns av attityd och coolhet i mig längre. JÄVLA TJUGOFEM.
Råkade luta huvudet bakåt på pendeln, två sekunder senare är jag helt säker på att jag fått löss. Sitter nu och Kliar mig hysteriskt över hela kroppen, tanten mitt emot tittar storögt och jag gör allt för att försöka stå emot, ler lite försynt mot henne, men det går fan inte att hålla tillbaka. Nästa gång tar jag taxi.
Tänker fortfarande på det där p-pillret jag satte i halsen igår. Vad betyder det egentligen? Fungerar det inte nu? Jag antar att jag slipper oroa mig för att föda barn ur munnen nu iallafall. Det är ju alltid något.
Synd att man inte kan gilla att någon gillar på facebook. Då kunde man ju gilla att någon gillar, som gillar att du gillar, som gillar att någon gillar, som gillar att du gillar, som gillar att någon gillar och ja, typ som med de där jävla pokesen. Varför i helvete ska man peta på någon? Tänk om den personen inte vill bli petad på. Tänk om den personen inte har duschat och tänk om den personen luktar svett. Eller helt enkelt inte tycker om dig. Och vad är syftet? Att man vill personen något? För isåfall kan man faktiskt skriva det man vill säga i ett meddelande, eller ännu bättre, om det nu är så jävla viktigt att man inkräktar någons personal space varför inte bara ringa?
Vagnen är nästintill tom och jag tar mig friheten att ta upp två säten. Ett till mig, och ett till min döskallepåse. Inget konstigt alls tänker jag, men kärringjäveln som borde ha två säten, ett till varje skinka, hon ska minsann sitta just här, just på min påse, just med ena skinkan värmandes mitt lår. Jag älskar kollektivtrafik, och ofrivillig kroppskontakt.
Vaknade och trodde att det var lördag. FYI, det var det inte. Bad hairday och bad moodday men ja ä inte bitter för nu ska jag till lilla storstaden och hälsa på finaste Frida och förhoppningsvis dra igång med den nya kursen. Lite disonans mot hur jag planerade att spendera dagen när jag vaknade.
Har somnat säkert ettusen gånger och vaknat ettusensen. Som om inte det vore nog satte jag mitt p-piller i halsen och fick panik. Det sitter fortfarande kvar där, jag känner det, trots att jag hinkar i mig vatten och knäckebröd för att tvinga ner det. Jag älskar när sömnlöshet och klantighet kombineras, jajjemen.
Tror ni att jag svor över fotbollen igår eller? Svor över Torres, svor över domarna, svor över allt som har med chelseasupporters att göra (speciellt en man i olskroken som jag vet är så jävla nöjd nu). Jag menar vad fan liksom, vilken människa med vett i skallen håller på ett lag vars målvakt har en jävla hjälmfetish liksom? HOW FASHION IS THAT?! Och seriöst, chelsea? Vad är det egentligen, jävla korpfotboll.
(Inser nu att jag blivit mer påverkad än jag trodde av att spendera fem år med en inbiten liverpoolare)
"Tänder han inte på det så gillar han anus...inte ett rakat utan ett hårigt, if you get my drift"
Jag dog av skratt, jag älskar den tjejen. Hennes ovårdade språk på ett sånt sjukt oskyldigt sätt och hennes tendens att alltid säga rätt saker vid rätt tillfälle. Jag har fan valt mina vänner med omsorg, det är en sak som är säker.
Allt jag har tagit mig för idag har bara gått åt helvete. Haft en dålig dag på jobbet, fick skoskav på vägen hem, skulle ha tränat men mitt gymkort har blivit avmagneteserat så jag stod där som en jävla idiot och kom inte in, gick och skulle handla och när jag står i kassan inser jag att jag inte har min plånbok med mig, tappade min telefon så den repades och höll på att bli påkörd av en segway när jag gick rätt ut i gatan utan att se mig för. Hör ni eller? En jävla segway. Hade inte det varit det mest tragiska sätt att avsluta sitt liv? Nu jävlar ska jag ner på stan och köra en aw och supa bort mina synder för det behöver jag fan idag.
JÄVLA SKIT. Skulle bara borsta tänderna lite snabbt och hade helt glömt av att jag lämnat Soran i badkaret. Tror ni att jag fick en lättare hjärtsvikt och skrek som ett barn åt att där låg en hårig man där i eller? Fan ta honom, eller ja, fan ta mig.
Tredje dagen i rad med helt sanslöst fint väder. Tredje dagen i rad som jag sitter inne med näsan i böckerna och hetspluggar inför tentan. Jag vill vara ute, jag vill grilla, jag vill spela fotboll, jag vill dricka öl och jag vill asgarva åt vidrigt grov könshumor för det är sånt jag gör allra bäst. Äter män, ser ut som män och beter mig som män.
Den där jävla dansa pausa förstör mitt liv. Jag har nämligen börjat applicera den på allt. Åh vi ska diska - pausa, diska - pausa. Eller städa - pausa, städa - pausa. Eller plugga - pausa, plugga - pausa. Eller jobba - pausa, jobba - pausa. Eller äta - pausa, äta - pausa. Eller jogga - pausa, jogga - pausa. Eller prata - pausa, prata - pausa. Eller skriva - pausa, skriva - pausa. SÅ FATTA HUR LÅNG TID DETTA JÄVLA INLÄGGET TOG JÄVLA PANETOZ.
Jag älskar att långt över hälften av mina facebook vänner besökt mig idag, era små snikiga jäklar. Jag och soran önskar er iallafall en god natts sömn, och jag tänker minsann hålla lite till på vem den mystiska mannen är.
Hade min blivande make över på lite onsdagsmys. Det var lite av en envägskommunikation till en början, men jag är ju inte den som är den och han är verkligen en bra lyssnare. Avbryter aldrig mitt i en mening, bara nickar och håller med och låter mig styra vad vi ska göra och bara följer med på allt utan att klaga. Vi låg i sängen och lyssnade på musik och pratade om livet, vi vinkade i badkaret och så kramades vi såklart i hallen en stund innan han var tvungen att åka. Världens bästa första dejt, det är en sak som är säker.
Jag önskar att jag kunde köra en slagborr i hjärnan på dig och banka in hur bra du faktiskt är. Och jag önskar att jag kunde få plats med en insikt om att jag faktiskt menar det jag säger också, men min aldrig sinande kärlek och respekt till dig är alldeles för stor.
Hur tänkte jag där egentligen? Vaknade obakis (tack och lov) och hade världens sockersug. Slängde ihop en fruktsallad lite sådär fort för det är ju fräsht och så, och så lyxade jag till det med en matsked glass dagen till ära. Och nu när jag sitter med den framför mig så inser jag:
1. Jag hatar banan mer än någonting annat i världen 2. Jag tål inte apelsin 3. Jag tål inte mjölk 4. Ser ni vad jag har i glaset eller? Apelsinjuice.
Jag måste ha varit ruskigt självmordsbenägen när jag var och handlade senast det är en sak som är säker.
