LinneaNatalie

Ibland är jag för bra för mitt eget bästa. Jag förstår inte hur någon kan vara så snygg och lyckad samtidigt som jag är. Här traskar jag runt i sticksiga ben, fårskinnstofflor, en rosa handduksturban och med den sedvanliga acnen i ansiktet. Ska bara göra en liten liten förflyttning till vänster när jag inser att jag trasslat in  foten i datorsladden. Jag känner sakta hur balansen ruckas och det finns ingenting jag kan göra, med en tékopp i en handen och en godisskål i andra är katastrofen inte långt ifrån. Jag faller, som i slowmotion rakt in i min spegelskänk, godisskålen ligger på golvet, choklad överallt. I ren reflex väljer jag högerhanden för att ta emot i skänken innan jag faller med ansiktet rakt in i den. Fel hand. Jag väljer fel hand. Eftersom godisskålen redan gått förlorad vore det logiskt att använda den tomma handen, men inte Nathalie inte. Hon väljer högerhanden, handen med tékoppen i. Samtidigt som handen slår emot kanten på skänken hinner jag se framför mig vad som komma skall, tékoppen vinklas mer och mer, det som inte får hända är oundvikligt. Den varma vätskan flyr över koppens kanter likt en tsunami med målet inställt på skänkens mittersta låda som av ren händelse råkar vara öppen. Varför händer detta alltid mig? Blöt och skamsen fiskar jag upp t-shirt efter t-shirt ur lådan för att sanera dem från fruktdoft och bruna fläckar. Varför? Snälla rara, varför just jag?