LinneaNatalie

Wow. Det är sjukt vad saker och ting kan påverka vad man säger och hur man agerar. Igår var jag en fruktansvärd bitch mot en stackars kille. Jag tänker inte berätta vad jag sa, men det var en fruktansvärt spydig motkommentar på vad som egentligen var en komplimang riktad till mig. Dock är ju jag som jag är, jag skriker efter uppmärksamhet inombords men när jag väl får lite bekräftelse hånskrattar jag den rakt i ansiktet. Jag kan inte greppa det, tror inte på det, blir snarare arg på ytligheten och vill bara ge människan som yttrar det en jävla käftsmäll. Den stackars pojken verkade inte ta det så hårt utan började istället att börja berätta om sin livshistoria. Spännande, tyckte jag (inte direkt) när jag stod hängandes över baren med spya tryckandes i halsen. Men bara att jag ens yttrade de orden som jag sa skrämmer mig. Det är inte jag att säga sånt. Jag är snäll, trevlig, tycker om alla människor oavsett vad. Sen att jag vaknade upp imorse fullt påklädd liggandes på pennor, böcker och en merflaska pekar ju lite på hur jag faktiskt mådde. Helt nykter ska tilläggas att jag var så ingen självförvållad förvirring här inte, bara rent allmän fuckedupnathalieskalle. Bra jobbat. Vaknar man inte med ångest över det ena så är det det andra liksom. Nu ska jag skriva uppsats-PM och höjer Elina till skyarna för att hon gav mig sovmorgon till halv tolv.