LinneaNatalie

Händer det er också? Det där när man går förbi en spegel och inte vet vem personen är som tittar tillbaka genom glaset. Eller när man måste titta på en bild flera gånger för att man inte känner igen sig själv. Det är ju inte så jag ser ut, jag ser inte mig själv som någonting i närheten av den personen som finns fångad varken i reflektionen eller i fotografiet. I min värld är jag antingen supermegaäckligtsmal eller jättestor, jag har en sned näsa och mitt ögonparti är helt missformat. Jag ser mig aldrig som bra, jag ser mig aldrig som söt utan snarare som den där tjejen som alltid måste gå steget bakom alla andra, som den den där tjejen som det inte är värt att hon öppnar sin mun för det är ändå ingen som vill lyssna. Den där tjejen som är en skugga av alla andra. Andrahandsvalet, den som inte riktigt har lyckats och som den som inte riktigt är lika mycket värd. Mina fötter är stora, mina bröst är för små, rumpan är för platt och håret är för rakt (eller för krulligt, det beror på om jag har plattat det eller inte). Jag klistrar på mitt leende, skriver ord här som om jag vore världsvan, som om jag vore någon. Som om faktiskt någon brydde sig om vad jag tänker, om vad jag gör. Men innerst inne är jag så fruktansvärt osäker, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag skulle offra min högra arm för en främling, jag gör vad jag kan för att hjälpa människor runt omkring mig, oavsett om jag känner dem eller inte. Hur jag än gör så har jag alltid satt alla framför mig i hela mitt liv, oavsett vad. Men till vilken nytta? Det värsta är när jag vet med mig om att jag har möjligheter att ta mig ur den sitsen jag sitter i idag. Sitsen som jag vantrivs i mer än någonting annat. Men det skulle innebära att jag sätter mig själv i det främsta rummet, att jag agerar egoistiskt, och det ligger inte i min natur. Skulle det vara värt det? Att tappa den lilla genuina biten som jag vet symboliserar mig, det enda som jag kan sätta fingret på som speglar mig. Men jag känner att det kommer tillslut att bli mitt fall, för bara för att jag tänker på andra, betyder inte det att andra tänker på mig. Jag tittar på reflektionen i spegeln. Nathalie vem? Vem är hon egentligen? Bakom den där fasaden? Nu ligger jag här, ensam, och räds något oerhört över min egen framtid. För om inte ens jag kan se mig själv för den jag verkligen är, hur ska då någon annan kunna göra det?