LinneaNatalie

Jag hatar den här nya svanstrenden. Inte nog med att jag inte förstår mig på varför man vill ha någonting som ser ut som en kroppsdel från ett djur hängandes från väskan eller jackan eller vart man nu behagar hänga den, så väcker det traumatiska minnen från min barndom. Varje gång jag jag ser en sån jävla svans blir jag påmind om varför jag i större delen av mitt liv varit livrädd för stora hundar som jag inte känner.

Hur gammal kan jag ha varit, runt fyra bast kanske(?), när jag var ute och lekte på gatan där min dagmamma bodde. Vi lekte någon form av lek där vi jagade varandra, och det gick rätt så vilt till. Det var höst och ganska halt av regn och blöta blad på gatorna, jag hade på mig min favoritjeansjacka som fick mig att känna mig precis som pappa och jag var verkligen supertuff. Inte nog med att jackan var fräsig, jag hade också fått en liten rävsvans (inte äkta såklart) som jag hade hängt i knappen på bröstfickan. Eftersom jag är uppvuxen bland raggare och drägg så var det precis vad jag hade önskat mig då alla de stora killarnas bilar hade en svans hängandes från antennen som fladdrade så fint i vinden. Mitt i allt lek och stoj springer jag förbi en trädgård där det bodde världens snällaste Golden Retriever som brukade ligga lungt och stilla på gräsmattan, men inte den dagen. När hundfan fick syn på min lilla svans blev han/hon helt sjövild och och började skälla, innan jag visste ordet av tog hundjäveln sats och flög över häcken och slet tag i min jacka, ryckte några gånger och sprang sedan snabbt tillbaka med min svans i munnen. Jag gallskrek, ledsen och livrädd på samma gång. Och den jävla händelsen tänker jag på varje gång jag går ut numera, snacka om att vara på bristningsgränsen till att bli ett psykfall.

Sen har vi ju historian om hur jag fick min koskräck, men den tar vi en annan gång...