LinneaNatalie

Igår fick jag en hemsk uppenbarelse när jag började tänka på hur många unga som lider utav stressyndrom. Och då menar jag inte den "enklare" sorten med lite magsmärtor utan stress "på riktigt". Jag trodde först bara att det var så att lika barn leka bäst, i och med att tre stycken i min bekantskapskrets lider av panikångest. Men nu när jag fått vidgat mina vyer är det nästan var och varannan människa i min ålder (20+) som på ett eller annat sätt driver en kamp gentemot stressen i vardagen. Det är helt fruktansvärt, även om det för majoriteten kanske lutar åt den mer lätthanterliga stressen så är det så jävla skrämmande att det har liksom blivit som vilken jävla förkylning som helst. Men jag tror att det är bra, nyttigt, att det inte längre är så tabubelagt att erkänna när någonting är jobbigt då man kan hjälpas åt och dela erfarenheter. Precis som man delar husmorstips vid tät näsa och rosslig hals.