LinneaNatalie

Efter att ha vinkat av sällskapet kröp jag ner under täcket i soffan och slogs av en enorm tomhet. Vardagsrummet som brukade kännas som hemma har tagit en helt annan form, jag kan riktigt känna hur jag bor här på lånad tid och hur jag än vänder och vrider på det känner jag ingen tillhörighet i mitt eget hem. Eller ja, det som är mitt hem just nu. Om en vecka står jag bostadslös, jag lånar ett rum hemma hos min pappa för att ha tak över huvudet och om jag ska vara helt ärlig känns det inte som en möjlighet för mig att spara pengar och få ordning på mina rutiner igen som jag försöker intala mig själv utan det känns som ett misslyckande. Under fem års tid slet jag som ett djur med flera jobb samtidigt och studier upptill det för att nå mitt mål. För att kunna leva det liv jag vill leva och när jag äntligen uppnått det jag jobbat för slås allting i spillror. Allt eftersom rasar allting mer och mer, jag trodde iallafall att jag skulle ha kvar mig själv men nu är jag inte så säker längre. Den personen jag brukade identifiera mig med finns inte kvar. Jag är inte hon, inte överhuvudtaget. Jag får höra hela tiden att det är steg i en positiv riktning jag tar men jag är inte så säker. Jag ser så jävla städad ut utifrån, alltid nya kläder, ren och fräsh och glad men inombords är allt ett kaos. Lägenheten har förfallit och jag likaså. Är det så att allt vi har och gör bara är på lånad tid? Jag brukade ta allting så självklart, nu välkomnar jag livets käftsmällar en efter en. Motgång efter motgång, hur många orkar man ta? Det är lätt att bara vända andra kinden till men tillslut är den också blåslagen.