LinneaNatalie

Jag fick ett hallelujah-moment idag. Antagligen kommer jag att jinxa allting nu och vakna med mina sedvanliga kratrar i ansiktet när jag skriver det här så egentligen kanske jag bara skulle erase and rewind men jag är så himla glad så det är nog en risk jag är villig att ta just nu. Ser ni skillnaden på min hud på bara några månader? Helt sjukt! Visst att jag fortfarande har typ hundratusen ärr och så men jag insåg precis att jag gått i snart två månader utan att ha konstant ont, spänningar i huden och må dåligt över hur mitt ansikte ser ut. I över tio år har jag kämpat mot acne och är det så att det kanske äntligen äntligen är min tur nu? Att jag har fått min revanch på allt lidande den har orsakat mig? (Jag har alltså haft sådana problem att jag varit sjukskriven vid tillfällen och mått jättedåligt över att visa mig ute. För två månader sedan hade jag absolut inte kunnat tänka mig att gå ut och roa mig bland folk på helgerna som jag gör nu. Jag fick inte vanliga finnar utan centimeterstora varbölder och de resulterade i en light-version av social fobi). Jag har gått runt väldigt länge och mått otroligt dåligt över mig själv, vid perioder kunde jag inte se mig själv i en spegel utan att jag började gråta, jag äcklades av det som tittade tillbaka på mig och ett tjockt lager täckande smink var vardagsmat bara för att kunna gå till affären men ändå hade jag ofta en sjal eller något som täckte stora delar av mitt ansikte, eller gärna ett par stora solglasögon. Det har varit en sjukt jobbig period i mitt liv och trots alla omständigheter jag har runt mig idag har jag nog aldrig mått bättre över mig själv rent fysiskt. I samband med att min hud lugnat ner sig (jag har ätit antibiotika, bytt p-piller och köpt svindyra ansiktsprodukter) har jag även fått en helt annan syn på mig själv. Jag behöver inte längre be om ursäkt för den jag är, jag kan klä mig i utmärkande kläder, prata med människor jag annars aldrig hade kunnat titta i ögonen och jag har fått en helt ny syn på min kropp. Det känns som en enorm lättnad, och bara att jag känner att jag skriva av mig allt detta här känns som ett enormt stort steg. Det är fortfarande ett oerhört känsligt ämne för mig men en obeskrivligt skön känsla att inte gå runt och må dåligt och skämmas över den jag är. Bara att jag lägger upp två bilder på mig där jag är helt osminkad inför alla er känns som ett steg närmre en självacceptans som för många är så självklar.