LinneaNatalie

Äntligen har jag fått min chans att andas ut. Jag och P har varit sexton år igen, spelat tv-spel, ätit så mycket onyttigt vi kommit över och legat och fnittrat i en hög i mitt gamla flickrum precis som förr. Jag känner att hela min mentalitet har ändrats ganska drastiskt på bara dessa få dagarna jag bott här. Pappigheten har kommit tillbaka och jag har dragit mig åtta år bakåt i utvecklingen. Helt plötsligt vet jag inte hur man lagar mat och helt plötsligt vet jag inte hur man beter sig vuxet i sociala sammanhang. Jag kan riktigt se framför mig om jag (gud förlåte...) skulle bo kvar här i några år till skulle jag sakta men säkert förvandlas till treåriga Nathalie som beskådade världen från bakom pappas rullstol och som var livrädd för allt som rörde sig.