LinneaNatalie

Känslan när man skickar helt fel sms till helt fel person och man råkar vara lite småkär i den personen och bah neeej och man vill sjunka genom jordens yta och försvinna för all evighet och färga håret och byta identitet och ja. Precis den känslan.

Alltså fy fan vad jag är omotiverad just nu. Ska sikta in mig på något manskött och skaffa mig ett liv igen, japp.

Jag älskar att de som är så jävla emot eurovision och allt vad det står för var de första att uppdatera sin facebook efter att Loreen kammat hem skiten. Jag erkänner att jag satt tappert och tittade, och grät en skvätt eller två. (och bölade med till euphoooooooria så grannen drog fram sin banjo i protest, eller så ville han bara kompa, vem vet.)

Alla kläder som alla andra tjejer ser assnygga ut i får mig att se ut som en man. Spelar ingen roll om det är byxdress eller klänning. Jag måste ha något fel på mina jävla kromosomer. GE MIG MITT HÅR TILLBAKA NU.

Nya lärdomar:

1. Barn under arton får inte komma in i england utan förälder
2. Engelsmän kan inte skilja på mitt och ditt
3. Jag ser ut som ett barn
4. Engelsmän är dock världens artigaste människor
5. Handlar man för mycket med sitt kort på en och samma gång utomlands tror banken att det är skimmat och spärrar det
6. Det är bra att kolla när sista bussen går
7. Jag är grym på engelska
8. Det är rätt stressande när man tror att planet ska lyfta en viss tid och inser alldeles för sent att det faktiskt lyfter en timma tidigare än vad man trodde.

X: Hey girls, how old are you?
R: I'm sixteen
N: Twentyfive
X: NOOOOO WAY!!
N: What?
X: I thought you were sixteen aswell

Tack, eller?

Välkommen tillbaka till verkligheten Nathalie.
Kastade ur alla kläder ur resväskan det första jag gjorde när jag kom innanför dörren och sen, istället för att vika och sortera, kastade jag mig i sängen med datorn. Hallen i kaos men MYGOD om jag har saknat facebook! Har sån jävla separationsångest från min telefon med så det finns fan inte. Tvåtusen bilder borta, varav många av dem var våra semesterbilder, så idag har vi försökt stressfota med min systers kamera istället för att inte komma hem tomhänta. Har haft en helt sjuk vecka med världens bästa tjej som jag mer än gärna gör om trots lite missöden och bumps.

Väskan packad efter mycket om och men, lyckades minska till sex outfits och är ruskigt stolt över mig själv. Passet och plånboken ligger i handbagaget, tandborsten är nerpackad, paraply (england är ju alltid england), halvbekväma skor och hårfönen - check. Sminket får sin säkra plats i resväskan den här gången så jag slipper bli av med hälften av det som förra gången. Jag känner mig relativt organiserad trots att jag har extrem separationsångest från alla mina heels just nu. Bara flats nerpackat med andra ord och jag vet inte riktigt hur detta ska sluta. Antagligen kommer jag leta upp en skoaffär det första jag gör för att slippa känna mig så nere på jorden.

Japp, där kom den. Mina jävla extremhysteriska flygrädsla. Jag hade en liten naiv tro om att den kanske hade gått över eftersom den förra flygresan gick som den gick och eftersom jag faktiskt inte känt av den. Vanligtvis brukar den göra sig påmind samma minut som biljetten är bokad men inte den här gången, nu valde den att dyka upp ikväll, bara några timmar innan vi lyfter och den valde att vara mycket mer intensiv och aggressiv än vad den varit tidigare. Tack som fan.

Jag älskar när människor som är asglada på sina profilbilder skriver arga inlägg på facebook.

Fick den briljanta idén tidigare idag att jag skulle ta en tur i skogen istället för att stå och svettas med tanterna på gymmet. Sagt och gjort snörande jag på mina löparskor och hoppade i träningsbyxorna och gav mig ut i värmen. Dock glömde jag att ta min allergimedicin innan jag lämnade lägenheten så det slutade med att jag halvvägs genom skogsslingang halvlåg över en sten i andnöd och med helt suddiga, kliiga ögon och väntade in hösten. Jag som hade hoppats på att bli fit innan London, fan också.

Klockan är halv tio. Jag kan ha råkat vaknat väldigt tidigt och tänkt att jag skulle göra någonting vettigt av denna dagen. Istället kan jag ha råkat titta på åtta avsnitt av new girl, och det kan råka vara så att det kommer att bli fler. Hur många som helst har sagt att jag måste se den jäkla serien för att den handlar om mig, sist jag hörde det var det om en karaktär i andra avenyn så jag ska erkänna att jag inte kände mig så jävla pepp. Men japp, det är jag. Typ tusen gånger snyggare och med vänner, men återigen, japp, det är jag.

Jag packar. Det går sådär. Jag började tänka att en outfit per dag lät som en bra idé, men sen kom jag på att det kanske är bra med två outfits per dag trots allt eftersom vi kommer att gå ut och äta på kvällarna. Sen kom jag på att det kanske kan bli dåligt väder, så då var jag tvungen att packa ner ett regntåligt alternativ till dagens outfit, och sen kom jag på att om vi ska ut och äta på kvällen så kanske det fortfarande regnar så då måste jag ju packa ner ett regntåligt alternativt även till kvällsoutfiten. Så med enkel matematik har jag alltså sexton olika outfits nerpackade som ska räcka i fyra dagar. Och sen kom jag på att det kanske kan bli skitasbra väder...

Tänkte laga lax och grönsaker i foliepaket men insåg att jag inte hade någon folie. Tänkte göra mackor men insåg att jag inte hade bröd eller smör. Tänkte steka laxen och koka ris men insåg att jag inte hade något stekfett. Tänkte äta yoghurt med müsli men insåg att youghurten var alldeles för gammal. Med andra ord fungerade inte min intehandlainnanlondonstrategi inte riktigt så bra som jag tänkt. Tacka vet jag té och pepparkakor. Jävlar vad snäll jag kommer bli.

Gjort dip dyes på min favoritbrud, så nu blev hon om möjligt jävla ännu snyggare. Sucks att hon fick the looks medans jag fick the brains.

Jag har alltid känt en sån otrolig press på mig själv att jag måste prestera. Att jag måste skynda mig att göra saker innan det är för sent, innan jag hinner bli gammal på riktigt, innan jag hinner komma till den positionen då jag ångrar alla saker som aldrig blev av. Nu är jag tjugofem och har lagt alldeles för mycket fokus på de saker som ännu inte skett, jag ångrar att jag inte har varit ute och rest, jag ångrar att jag aldrig tillåtit mig själv att vara påriktigt ung och dum, jag ångrar att jag inte tog vara på den tiden då jag fortfarande inte behövde ta det där ansvaret som det innebär att vara klassad som vuxen. Men nu ikväll när jag har öppnat upp och släppt in en ny människa och skrattat och pratat om saker som jag faktiskt har gjort, saker som jag faktiskt har preseterat och saker som jag faktiskt har tagit med mig och lärt mig och som har stärkt mig så inser jag att tjugofem inte är så jävla dumt ändå. Och jag inser att jag faktiskt har gjort och varit med om så himla mycket mer än vad jag egentligen har tillåtit mig själv att inse. Även om jag ur mina ögon sett inte har levt så som jag tänker att man förväntas att göra, så har jag levt det livet som har format mig, som har gjort mig till den jag är idag och som har gett mig så jävla mycket skinn på näsan och som har lagt grunden till det som jag kommer att bli. Så nu känner jag att nästa gång någon frågar mig hur gammal jag är så ska jag säga tjugofem högt och tydligt utan att skratta bort det och göra en större deal av det än vad det egentligen är. Fuck halvvägs till femtio, det är snarare halvvägs till välmående för det är först under de här senaste veckorna som jag har lärt mig att acceptera mig själv och faktiskt känner mig bekväm i den personen jag är.