LinneaNatalie

Alltså, jag refererar väldigt mycket till mannen där uppe, nämner honom i vart och vartannat inlägg och det liksom bara kommer naturligt. Oh Gud, det ligger så fint i munnen på något sätt. Jag vill ju inte vanhedra honom eller så och jag hoppas inte att han känner sig utnyttjad. Nu var jag nära på att skriva det igen, haha. Jag blev iallafall lite mörkrädd när jag såg att klockan var över tio och jag inte sov. Eh, hör ni eller? Jag får panik över att jag inte sover klockan tio på en fredag. Jag behöver fan (oj, nu slank han in också) skaffa hjälp. Eller ett liv. Bara att välja...

Hej jag heter Nathalie och jag hinner inte med mitt eget liv. Dessutom dissade jag precis att fira ett nästan födelsedagsbarn för att skriva listor, organisera och tvätta i hemmets lugna vrå. Fy fan vad gammal och rutten jag börjar bli.

Idag har jag rockat hattlooken och känt mig så fruktansvärt fashion att det nästan sprutat stolthet ur öronen på mig. Kombinera hatten med en transparent oversize tisha, stuprörsjeans, stor kabelstickad kofta och klackar så kan det inte slå fel. Det gäller på alla utom mig då tydligen, för jag ser ut som boy george.

Fick en välbehövlig käftsmäll av verkligheten när jag råkade öppna hans sida av badrumsskåpet. Jag brukade irritera mig på hur man kunde trycka in så mycket saker på så liten yta och jag försökte i hemlighet omorganisera bland mansdoftande parfymer och deostick. Nu fanns där bara en ensam övergiven ask med bomullspinnar och allting blev så verkligt. Helt plötsligt såg jag allt det där som jag vägrat att se. Hallgolvet ekar tomt från annat än högklackade trettiosjuor, filmerna i skåpet har minskat avsevärt i antal och sängen, sängen är den största jag någonsin legat i. Ironiskt nog dröjer sig inte ensamheten kvar länge, om en månad är jag nästan tjugofem och bor hemma hos pappa igen. i mitt gamla flickrum, med mina gamla saker och med hela mitt påstådda vuxenliv packat i lådor i något förråd. Det är helt sjukt hur fort livet kan vända. Från att ha varit på toppen med blivande karriär, en underbar lägenhet och någon att hålla i handen sitter jag här nu, bland flyttlådor och är tillbaka mot ruta ett som jag jobbade så jävla hårt för att lämna bakom mig.

Åh ädla älskade lunchrast vi möts igen! Jag hade ju som ni kanske listat ut vid det här laget glömt köpa kattmat igår, så det var ju bara att tvinga sig upp kletig i ögonen och bajsluktande i munnen och masa sig iväg till jävla Hajen lagom till öppning. Jag var supersnabb, slog säkert någon form av shoppingrekord och med bara en kassa öppen blev jag aslycklig när det bara var en gammal tant framför. Hon handlade frallor för 151 kronor, och betalar med...(trumvirvel) MYNTJÄVLAR! Vet ni hur lång tid det tar att pillra ihop etthundrafemtioen jävla kronor med mynt eller? Kan ju säga som så att det var knappast några tior hon hade i sin penningpung. Men när jag stod där i kassan uppenbarade sig en Daim på hyllan framför mig och då gjorde det helt plötsligt inte så mycket.

Illustrerar här nedan morgonen känslor;

Nyklippt och nyshoppad hamnade jag inte helt frivilligt i ett gårdshus i Kungsbacka byggandes en IKEA-soffa, drickandes cola och fullständigt livrädd för minsta lilla ljud. Men nu har jag fått en sak klar för mig iallafall, jag ska också bli med gårdshus. Och dagens mest idiotiska är att jag mitt jäkla aphuvud glömde köpa hem kattmat så lillfisen får äta sig fet på tonfisk tills jag kommer hem på lunchen. Inte för jag tror att hon klagar, men ändå, stort shame on me.

Aldrig förr har jag uppskattat lunchrasten som idag. En välbehövlig paus från den hårda verkligheten. Praktiken stimulerar hjärnceller som aldrig någonsin behövt lyfta sitt strå till stacken och jag ser dubbelt. Kanske kan bero på att jag överkonsumerar värktabletter i kombination med varandra men vad tusan. Info info info. In i ena örat och ut i andra, en femtedel kanske stannar kvar en liten extra sväng men oh my gosh, jag vet knappt mitt eget namn när jag sitter här hemma i soffan med fötterna på bordet efter att ha knaprat i mig en torr gammal macka. Tur att jag kom ihåg min inloggning här. Blodgrupp, namn, personnummer, vem lägger sån skit på minnet när man har en blogginloggning att tänka på liksom?

Åh, jag är med i The faboulous life of Ana Gina! Eller ja, jag vet inte hur många gånger folk trott att det är jag. Pensionärer i göteborg som ber om autograf till sina barnbarn, sms om varför jag inte sagt att jag fått en roll i Andra avenyn. Jag förstår inte.

Alltså jag hatar den. Den är helt fruktansvärd och den bara fastnar och jag vill fan bara rensa mina blödande öron med taggtråd efter jag har lyssnat på den. Och så sjunger jag med. Hur fan kan jag sjunga med? Den bara etsar sig in i min jävla hjärna och förstör mitt liv. Hela min tillvaro bara raserar när jag hör den på repeat i huvudet. SKJUT MIG, SKJUT MIG NU. Jag ska aldrig mer lyssna på radio. Ligger i sängen och försöker läsa en bok och allt jag registrerar är "maaamaaa i'm in loooove with a criiiiminaall, and thiis type of looove isn't raationaaall, it's physiiical...". Åh herre Gud min skapare, kan du inte ge kvinnan strupkatarr eller nåt?

Igår hade jag spänningshuvudvärk hela långa jävla dagen. Inatt har jag kräkts som en kalv. Undra vad som kommer imorgon? Det här kan ju bli riktigt spännande, som en adventskalender av otrevligheter. Idag ska jag sova.

Jag firar min överlevnad genom att koka soppa, eller ja, jag vämer upp en konservsoppa. Peaches borde komma intrillandes genom dörren vilken minut som helst, redo för film och ostbricka i höstmörkret. Jag känner mig inte riktigt redo för något jag, mer än fröken P's sällskap. Ho' ä änna finer ho.

Första dagen på praktiken idag. Jag borde vara supertaggad och se fram emot allt som komma skall. Men vafan, det är väl onödigt? Istället väljer jag att vakna efter två timmars sömn med världens huvudvärk. Jag har aldrig huvudvärk, jag vet inte ens hur man gör när man har huvudvärk, jag vet inte ens hur det ska kännas. Men den här får iallafall hela huvudet att pulsera, bli jättejättevarmt och det känns som att någon försöker trycka in det i en alldeles alldeles för liten burk. Är det normalt, burkkänslan och svettningar? Alltså fan också. Nu känner jag hur hypokondrikern i mig vaknar till liv sakta men säkert.

Idag fyller världens bästa, sötaste, underbaraste, bästa, snyggaste och perfektaste människa år. Femton år för att vara mer precis. Tiden går så in i helvetes jävla fort och det känns som att det var igår hon gjorde allt för att förstöra mitt liv. Men nuförtiden är hon helt okej. Den viktigaste människan i mitt liv (utan att överdriva) och jag vet inte vad jag hade gjort utan henne <3

Förutom att ha fjäskat för min lillasyster har den här dagen varit kaos. Kantarellfrukost hos Victoria, pensionärsvarning när vi slogs bland stånd och hemkokt saft på Mikkelsmäss, shoppingrunda, en avdäckning i sängen och sen middag med min favorittös. Dessutom känner jag fem personer till som fyller år idag, och jag tycker såklart om er också, men tänk om jag hade dedikerat ett inlägg var till er, då hade min badass image fått sig en rejält jävla törn.

Alltså, hur ska jag tolka detta sms?

Jag är så jävla impulsivt idiotig att det fan finns inte, och alltid, precis alltid vid värsta möjliga tillfälle. Som den där gången jag kastade en död aborre på killen jag va kär i. Det blev aldrig någonting mellan oss.

I natt när jag helt plötsligt råkade stå vid sparbanken och ta ut pengar klockan tjugo över två fick jag höra att man hela tiden, oavsett vart man är har en spindel inom tre meters avstånd. Men vad händer om man dödar den då, dyker det upp en ny spindel då? Ungefär som med mysteriet med dammtussarna. Det bara säger POFF sen är de där igen bara någon minut efter att man dammsugit klart. Det känns liksom så jävla meningslöst. Jag har också hört att man i sömnen i snitt sväljer åtta spindlar per år. Vad fan ska dom in i munnen och göra? Lägga ägg? Bygga bo? Sightseeing? Det sistnämnda kallar jag fan living on the edge!

Knäck nummer fyrahundraåttiosju den här veckan. Vad ska hända med min älskade Blues? Kommer hon behöva flytta? Vart ska hon flytta? Jag har varit så uppe i att tycka synd om mig själv att jag helt missar allt det praktiska. Fan. Hon är ju den enda jag har större delar av tiden.

Jag har aldrig svurit mycket i hela mitt liv, väluppfostrad som jag är, men den senaste tiden kan dock vartannat ord som lämnar min mun färga tungan svart. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt, och när hände det? I samband med att jag flyttade hemifrån? Är det en sen tonårsrevolt? För någon sådan tror jag inte att jag har haft... Kan man ha det flera år efter man lämnat tonåren? En tonårsrevolt alltså. Eller vad heter det nu? Vuxenrevolt? Frågorna är många och samtidigt som jag tvingas tampas med dem kryper de mörka tankarna fram ur bakhuvudet. Vuxen. Jag är inte vuxen. Jag dricker inte kaffe och jag är inte över 1,60 så det är omöjligt, det har min mamma sagt.

Igår fick jag en hemsk uppenbarelse när jag började tänka på hur många unga som lider utav stressyndrom. Och då menar jag inte den "enklare" sorten med lite magsmärtor utan stress "på riktigt". Jag trodde först bara att det var så att lika barn leka bäst, i och med att tre stycken i min bekantskapskrets lider av panikångest. Men nu när jag fått vidgat mina vyer är det nästan var och varannan människa i min ålder (20+) som på ett eller annat sätt driver en kamp gentemot stressen i vardagen. Det är helt fruktansvärt, även om det för majoriteten kanske lutar åt den mer lätthanterliga stressen så är det så jävla skrämmande att det har liksom blivit som vilken jävla förkylning som helst. Men jag tror att det är bra, nyttigt, att det inte längre är så tabubelagt att erkänna när någonting är jobbigt då man kan hjälpas åt och dela erfarenheter. Precis som man delar husmorstips vid tät näsa och rosslig hals.

Fråga mig inte. Minuterna innan jag skulle åka iväg till göteborg fick jag för mig att jag skulle visa min äckliga tunga. Hur jag kom på den tanken vet jag inte riktigt, men nu när jag ändå har den ute kan jag passa på att skicka er en rekommendation: Pierca er aldrig små barn, det kan bli infekterat och tungan kan svullna så mycket att staven blir för kort. Då blir det som så att den liksom försvinner in i hålet trots att det sitter en stor kula på, sen får man se ut såhär resten av livet. Något i den stilen... Minuterna innan jag skulle åka var jag iallfall jätteglad och jättetaggad och gjorde tummen upp.



Minuterna efter jag kom hem tog jag en bild på mina osminkade finnar. Och så petade jag mig i örat. Sov gott!

Den ödesdigra fredagen är här. Snoozade några minuter för länge, katten har spytt på min komatta (inte på den svarta delen den här gången), disk i hela köket, ett vulkanlandskap av finnar i hela ansiktet. Bra start på en tentadag! <3

Alltså, det slog mig precis. Kan ni fatta att denna idioten läser till studie- och yrkesvägledare och om bara några år ska hjälpa era barn att fatta livsviktiga beslut? Stackars dessa förstörda små arma själar.

Idag är det torsdag. Imorgon är det fredag. Fredag betyder hemtenta och sedan restaurangbesök på kvällen. Även om jag längtar så till fredagseftermiddagen när allt är inne så får jag sådan otrolig ångest. Jag kan ingenting, ingenting, och det finns inte en chans i världen att komma kunna, eller hinna, eller orka läsa in allting till klockan åtta imorgon. Det känns som att det var söndag igår och då hade jag ju flera dagar på mig. Vad har hänt? Jo, jag har legat här, under täcket i sängen eller under en filt i soffan och mest bara stirrat rakt fram. Bläddrat i böckerna då och då men varit tvungen att läsa om samma sidor flera gånger och fortfarande glömt av orden så fort ögonen släppt dem. Ett annat tydligt tecken på att tiden har gått alldeles för fort är att jag blev helt livrädd när jag duschade nu på morgonen. I några sekunder var jag säker på att jag stötte emot en grizzlybjörn och fick panik, men fick nästan ännu mer panik när jag insåg att det inte var någon hårig best som attackerade utan mina egna ben jag kände. Nu är jag dock lite mer människa åter igen, men kröp snabbt ner under täcket. Bättre fly än illa fäkta, eller vad är det man säger?

Ni som är så bra, kan man ha en leopardbody med vadderade axlar utan att se ut som ett missfoster? Jag känner mig lite som en extrem lady gaga-wannabe eller någon form av reptil men när jag ser mig själv på den här bilden så petar ju inte alls vadderingen mig i öronen som det kändes som att den gjorde när jag hade på mig den. Dessa jädra dilemman... Hilfe bitte, keep or no keep? <3

Har fått rensat luften med hon som varit min ärkefiende i två dagar. Jag vet att hon inte är en ond människa som vill förstöra livet för mig men i mitt huvud har jag målat upp henne som mr Burns eller någon annan ond jäkla människa. Jag önskar och hoppas nu bara att allting kan få lösa sig för alla inblandade parter utan att någon ska behöva bli klämd på något sätt. Fortfarande, om någon råkar veta en lägenhet snälla söta rara ha mig i bakhuvudet. Jag orkar inte mer motgångar. Det är tur att jag har snabbmakaroner och Big bang theory kvällar som den här.

Jag måsta tacka alla underbara människor som engagerar sig i mitt letande, ni är verkligen guld värda och jag uppskattar allt ni gör så otroligt mycket. Efter kontakter mer hyresnämnden och liknande känner jag nu att jag har lite kött på benen och inte behöver oroa mig för att hamna på gatan. Jag plågar mig själv genom att städa och ta bilder på lägenheten, som om det skulle hjälpa ;) Men åh, jag älskar er! Och så har jag fått min första prenumerant på bloglovin, en stor sten har lättats från mina axlar.

Det är en blött liv jag lever just nu. Blött i att regnet öser ner utanför, blött i att mina kinder aldrig vill riktigt få torka. Fy fan säger jag bara. Vaknade med ett ryck av att jag behövde kräkas och jag klarar inte av den här stressen. Jag har ramlat dit tidigare, fått panikångest och ständiga smärtor i kroppen. Jag tänker inte ramla dit igen. Jag lägger studierna på hyllan idag, omger mig med de jag trivs med allra bäst. Tittar på film, går promenader, bara finns till. Gud jag älskar dem. Odu förresten Gud, jag älskar inte dig just nu. Vad har jag gjort för ont? Svara med ett sms tack.

HELVETES JÄVLA PISSAPA. Är helt knäckt. Vi fick ju den här lägenheten i andra hand i tron om att kunna bo här tre år framöver medans hon vi hyr av läser i örebro, allting vad så jävla positivt och jag svävade som på moln. Sen delade jag och C på oss av diverse anledningar och jag har haft det jävligt tungt över uppbrottet och över hur jag ska ha råd att bo här själv, men lyckades lösa situationen till det bästa. I cirka två dagar. Nu ringer den jävla människan och säger att hon vill ha ut mig eftersom hon vill flytta tillbaka. Vi har två månaders uppsägning enligt kontraktet men hon ser helst att jag är ute den första oktober. Jag har ingenstans att ta vägen och jag orkar verkligen inte. Jag har tappat allt och jag kan inte sluta gråta. När jag trodde att mitt liv inte kunde bli mycket värre. Jag har bott här i lite mer än två månader och precis löst allt det praktiska med tv, internet, telefoni och fått flyttat över el och andra kontrakt på mig. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Vad ska jag göra?

Klockan är bara elva och jag har redan gjort mer än vad jag gjorde på hela förra veckan. Diskat, dammsugit, beställt tv-kanaler, ordnat med bredband och hemtelefoni (igen..), suttit i telefonkö i mer än en timma, spelat angry birds, skaffat ett eget spotify premium och ätit bullar med kall mjölk! (laktosfri såklart) Nu då? Med tanke på att jag fick läst typ tre sidor igår borde jag kanske doppa näsan i en skolbok, men det är ju så jääääääääävla mycket tråkigare än att få snyggt och rent omkring sig, right?

...icke att förglömma att kammat kossan också!

Snart sprutar det bulldeg ur öronen på mig, men det får det vara värt. Jag och min favoritgranne har i princip bakat oss ut ur lägenheten, smarrigheter överallt och jag har redan kramp i magen efter bara en bulle (okej, det hade nog blivit dubbelt så mycket av allt om jag lyckats hålla mig ifrån alla smeter och degar). Dessutom, som grädden på moset har jag äntligen äntligen äntligen fått min nya telefon! Fan vilken bra dag!

Följ min blogg med Bloglovin
Jag blev deprimerad när jag läste att jag inte hade några prenumeranter och inte prioriterades. Som vanligt måste man vara störst, bäst och vackrast. Synd att jag är så jävla kort, de andra attributen kommer ju naturligt... ;)

Åh idag har jag gjort det! Jag har köpt en sak som jag trånat efter så himla jävla länge men mitt förnuft har sagt till mig att "nej unga fröken Natalie, tänk nu på framtiden, och dessutom behöver du ju verkligen inte en sån". Men idag vaknade jag och upptäckte att jag visst var en gnutta dum i huvudet för nästan det första jag gjorde var att googla och leta lite och vipps så fick jag en orderbekräftelse på mailen. Och det känns bra! I vanliga fall brukar jag ha världens ågren över saker jag köper men min skrämmande sinnesro talar om för mig att det här faktiskt var att unna mig. Dessutom räknade jag ut att om jag ställer den vid fotändan på sängen och sover i den här lägenheten i två och ett halvt år till, vilket blir cirka 912 dagar och varje morgon kommer jag vakna och tänka "åh vad fin den är", då kostar den tanken mig bara 1,50 varje morgon. Och att lägga 1,50 om dagen på att vakna lycklig tycker jag låter som värsta kapet!

Dessutom råkade jag köpa ett renhuvud på tradera, men det är en annan grej...

Då var det måndag jävla måndag igen. Veckan jag har framför mig innehåller skolböcker, skolböcker och lite mer skolböcker. Ute i sista stund som vanligt. Tenta på fredag och hej hopp, här sitter jag och gör allt utom det jag borde göra. Som om inte det vore nog kommer min favoritgranne över på bakdag klockan två. Det kommer dofta kanelbullar, chocolatechip cookies och morotskaka i hela huset. Och därmed gick min sockerfria diet år helvete...

Haha, söndagsunderhållning när den är som bäst! Grannarna ovanför (två tjejer rut 20 bast) lyssnar på Adeles Rolling in the deep och sjunger med så fönsterrutorna vibrerar. Och det är så fruktansvärt jävla falsk att det får mig att framstå  som Whitney Houston i jämförelse. Jag älskar mitt liv.

Ensamhet är inte min starka sida. Det här kommer bli en jävligt dyr höst.

Efter en lunch på stan, långpromenad vid havet och muffinsfika hemma hos Victoria ägnar jag kvällen åt mig själv. Hittade en cornetto längst in i frysen, tände alla ljus jag hittade och kröp in under en filt. Skulle ha städat och varit så jävla duktig men valde att prioritera annorlunda och rotade fram sex and the city-boxen. Det krävs jävligt mycket för att jag skulle masa mig upp här ifrån nu. Och gud nåde den som stör mig.

Igår tittade jag på Svenska miljonärer. Herregud. Det är nog egentligen allt jag har att säga om det. Herregud.

Vi har alltid lika trevliga sms-konversationer C och jag. Jag inser själv att det inte ligger åt det normala, men sen, vem har någonsin påstått att vi är normala? Eller hälsosamma, eller ja, vad fan som helst som man bör vara...

Sitter i den kalla luften från kontorets AC och känner hur det suger i semestertarmen. Jag vill bada, ha sand mellan tårna och gassande sol som bränner blåsor på mina axlar. Det är över ett år sedan jag lämnade sveriges gränser och jag gråter lite inombords när jag tänker på det. Åh, kallsup! Jag saknar salta kallsupar i nerkissat medelhavsvatten <3

Jag gjorde det igen! Jag masade mig själv hela vägen till ullared, igen, för att komma hem med disktrasor och adventsljusstakar i princip. Och tinnitus, och yrsel, och en stark övetygelse om att jag alrig aldrig aldrig ska skaffa barn. Varför tar man ens med sig barn dit? Dom är bara ivägen och försvinner, och skriker. Alltså jag hatar ullared! Hur lyckas jag alltid hamna där? Var tvungen att ta en ångestdämpande pizza och en hockey/filmkväll i soffan som plåster på såren när jag kom hem.

Pissnamt (alltså haha, jag var tvungen att låta det stå kvar) PINSAMT, och lite ännu mera pinsamt att jag var helt värdelös på popquizet igår. Trodde att R Kelly var Jean Paul och blandade ihop Maskinen med Organism 12, är det ens möjligt? Men jag hade stans snyggaste sällskap och kände mig själv som one sexy mama i mina nya pumps som jag inte kunde gå i och som slet upp allt skinn på min ena häl. Smart som jag är hade jag dock ett par kängor i väskan så efter att jag stappla ut halvt gråtandes i nästan natten och rundat hörnet från uteserveringen kastade jag mig på marken och slet av mig skorna. Då självklart händer det som inte får hända, en människa kommer. Och den hemska hemska pojkspolingen kunde inte vara tyst utan började apskratta och kommenterade mitt tragiska tillstånd. Jag dog lite inombords.

Idag har Egyptens tio farhågor varit och hälsat på hos mig. Feberyr och blåsvart runt ögonen vaknade jag kvart i sju. Japp, kvart i sju. Jag börjar jobba sju. Fick på mig kläder så jag såg ut som en 70årig svampplockare när jag trevade mig fram i stormen. Sen har bara allt gått fel, mensvärken of doom, yr, svettig inte har jag fått någon jävla telefon från Teliahelvetet heller. Alltså inte idag heller, snart åker hagelbössan fram igen... MEN, efter regn kommer solsken och inte nog med att det faktiskt är fint på himlen så har jag kirrat praktikplats i absolut sista stund. Och jag fick precis den jag ville! Superfittigt glad ska jag fira tillsammans med Peaches på Cheers&Beers med lite mys, skitsnack och popquiz.

Idag är jag inte lika förbannad som igår. Eller jo det är jag fan men jag orkar inte engagera mig. Jag har iallafall kommit på att jag ska flytta till ikea. Snacka om drömboendet för någon som mig som kräver ständig förändring och folk runt omkring mig varje dag. Slippa diska eftersom det finns typ tusen olika kök (och säkert diskmaskin här och där), välja vardagsrum efter filmen man ska se och tänk bara garderobsavdelningen, OMFG, jag dog precis lite.

Jävligt intressant att efter att jag offentliggjorde mitt uppbrott med C på facebook har min statistik ökat lavinartat. Ödets ironi att jag håller på att förlora allt som jag har jobbat så jävla hårt för de senaste fem åren. Nu vet ni och kan gotta er i det också.

Jag önskar att jag hade tagit ett kort på vad jag hittade när jag fick för mig att se över avloppet i duschen. Jag var helt bergsäker på att det skulle följa med ett huvud upp när jag drog i den där jävla kåpan. Det tog liksom aldrig slut, säkert en meter kolsvart hår med diverse tillhörande slem och en underskön doft av jordgubbar. Jordgubbar som glömts av efter midsommar och som legat och gottat sig fram till december eller så, typ. Eftersom vi bara bott här i tre månader drar jag en enkel slutsats att det inte var rensat på ett bra tag innan vi flyttade in. Och vet ni! Det där brunnslocket skulle vara vitt, inte kissgult!

Ett tydligt tecken på att man slarvat med träningen är när man klämmer magen i laptopen.

Kräftskivan igår var helt bananas. Även om jag var nykter kommer det ta ett långt tag för den kroppsliga återhämtningen. Jag har träningsvärk i magen efter allt skrattande och jag lyckades tränga bort allting för en kväll vilket var så jävla skönt. Det blev en sån kväll då allting var tillåtet och jag lät mig själv känna mig genuint lycklig för första gången på en väldigt lång tid. Skrattet kom från själen och var inte ett falsk påklistrat skådespel och jag är så nöjd med mig själv att jag lyckades slappna av och bara vara där och då. Jag fick sällskap hem i form av R och det var så jävla gott att slippa komma hem till ensamheten och verkligheten på en gång.

Nu tillåter jag mig att skriva att jag saknar honom, och att jag gråter varje gång någonting påminner om stunder vi haft. Fan. Jag är så jävla kluven.

Vadå, jag rastlös? Förstår inte vad ni pratar om. This is what i normally do.

Ikväll står det kräftskiva på schemat och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska ha på mig. Dessutom grämer jag mig över att jag borde ge mig själv en riktigt praktfylla i kräftskivepresent för det kan jag fan behöva, men eftersom det är jag som kör låter inte det som en direkt bra idé. Jag får bli hög på kräftspad och gott sällskap istället, kanske inte riktigt ger samma effekt, men vem har inte röjt runt och spelat full i ungdomens dagar trots att man bara druckit två folköl? Borde väl vara ungefär som att cykla...Ssschkål!

Dagen började ju bra iallafall. Snoozade en timma vilket var jävligt skönt, tog sen en långdusch med hårinpackning och rakade benen, det gick mindre bra. Håret blev svinto-ish, och jag rekommenderar ingen att raka benen när händerna skakar av utmattning. Sen att jag hamnade i sängen igen med en dator i knät fanns inte riktigt med på morgonens planering. Vad hände med den nyttiga frukosten och dammsugningen jag hade tänkt hinna med innan jag åker iväg på 71-års kalas? Och alltså, vet ni hur jävla svårt det är att ta kort på sina egna ben?

Jag vet med mig själv att jag aldrig kommer klara att följa dessa punkter varje dag, inte ens varannan. Men jag ska skriva ut och rama in skiten på riktigt och ha så nära mitt hjärta jag bara kan. Jag kan inte leva som ett jävla ras mer, synd att det krävdes så drastiska saker för att jag skulle komma till insikt med det. Jag ska bli mitt forna jag igen, tjejen jag tappade bort någonstans på vägen för tre år sedan. Tjejen som alltid hade nära till skratt och som charmade varenda människa som kom i hennes väg. Jag är bara en skugga av det jävla aset idag och jag känner inte ens igen mig när jag står framför en spegel. Det kommer att ta en jävla tid att hitta tillbaka men den här gången ska jag klara det.

Igår bröt jag ihop i skolan, hemma efter skolan och hos grannen. Idag bröt jag ihop på mcdonalds, i bilen, i gällstad och jag fick gå raskt hem efter kvällens restaurangbesök för att ramla ihop i en hög i hallen. Vad har jag gjort mot mig själv? Terapi genom att köpa saker som vanligt, tröjor, gummistövlar, ljusstakar i mängder och glasmuggar. Inte fan blir jag lyckligare för det. Varje gång någon rör sig i trappuppgången rusar pulsen och jag blir helt stel. Vill bara kasta mig ut genom dörren men det är ingen där, ingen som betyder något. Vad fan har jag gjort?

Ikväll har jag serverat baconlindade oxjärpar, kokt potatis och lingonsås. Jag har myst runt i min onepiece, tittat på criminal minds nere hos min favoritgranne, haft ont i magen, målat stopp&väx på mina mininaglar, spelat wordfeud och tänt ett ljus i fönstret för Stefan Liv och hans lagkamrater. Må de vila i frid.

Jag har tagit alla intressetest jag hittar på internet som är kostnadsfria. Vissa med flera hundra frågor och andra med ett tjugotal. Jag har fått yrken som bagare, receptionist (score!), konditor, vägledare, coach, flygvärdinna och lärare. Resultatet har varit helt sanslöst varierande bortsett från en sak, alla har även inkluderat yrket präst. Vad är grejen med det? Jag som inte har någon som helst kontakt med Gud mer än att jag ber honom skicka ett sms eller två emellanåt när det är någonting jag undrar (han har aldrig svarat, aldrig) och så tycker Holland, Arbetsförmedlingen och allt vad de heter att jag ska bli PRÄST?! Är det så att han äntligen ger mig ett tecken på sin existens och vill ha med mig i sin heliga allians? Sug på den sverige, nu ska det röras om i kyrkogrytan med andra ord...

De nya grannarnas balkongdör har gått sönder. Kom dom på nu. Så nu är där fullt pådrag med hamrande på en plåtdörr precis utanför vårat sovrumsfönster. Behöver jag påpeka att om jag hade haft en hagelgevär hade någon levt jävligt farligt (nej det är inget hot, jag skulle aldrig skjuta någon, inte ens med skumgummipilbåge). Men vafan. VARFÖR JUST NU? VARFÖR JUST IDAG? VARFÖR JUST HÄR? Jag som precis somnat bort från mitt illamående. Någon där uppe försöker säga mig något, då menar jag inte grannarna. Snälla Gud, kan du inte bara skicka ett sms istället?

Har ett helt jävla världskrig i kroppen. Maten vill inte stanna nere och armar och ben bara skakar. Skulle ha tagit det lugnt med träningen, istället gick jag en timmas promenad med Victoria på fastande mage och sen körde slut på mig själv på gymmet. Crosstrainer, visserligen bara åtta minuter men med tungt motstånd, och sen två varv på alla maskiner. Imorgon kör vi heldag med föreläsningar och jag kommer hata mig själv om jag behöver sitta där som det vrak jag är just nu.

Malmö Högskola har numera takeawaymuggar med ordet klamydia tryck i stora rosa bokstäver. Känns inte alls smutsigt när tanterna tittar storögt och gubbarna skrattar hest bakom ryggen, nejdå.

Okej, den ser inte riktigt ut som på bilden. Det står en massa propaganda om att man ska skydda sig och att skolan erbjuder gratis test. Då är min design lätt ballare.

Idag jävlar smäller det! Har inte tränat på en vecka och jag kan riktigt känna hur musklerna har hamnat i dvala. Speciellt magmusklerna, dom verkar ha svullnat av någon anledning. Kan finnas en koppling till all jävla skräp jag har tryckt i mig det senaste, men det är bara en teori (...skriver hon och trycker in tre kakor i käften).

Helt utslagen tjej efter en eftermiddag i Ullared. Herregud, hälarna sönderslitna av alla kundvagnar, tinitus efter skrikande barn och hjärtat ständigt i halsgropen av rädsla för att tappa bort någon av mina nära. Jag förstår inte varför i hela fridens namn man utsätter sig för det för lite hårinpackning och kollegieblock.

Nu ligger jag här och återhämtar mig med en jävla mygga som inar (ja det heter faktiskt så, trust me, jag är en korsordstjej) runt mitt jävla huvud och jag blir galen. Skulle någon se mig utifrån ser jag ut som en finnig Jackie Chan med bröst och glasögon. Vacker sinnesbild innan läggdags, i know.

Idag är det höst och jag kan ha jacka, stor sjal och kängor utan att skämmas, YAY!

Jag hatar den här nya svanstrenden. Inte nog med att jag inte förstår mig på varför man vill ha någonting som ser ut som en kroppsdel från ett djur hängandes från väskan eller jackan eller vart man nu behagar hänga den, så väcker det traumatiska minnen från min barndom. Varje gång jag jag ser en sån jävla svans blir jag påmind om varför jag i större delen av mitt liv varit livrädd för stora hundar som jag inte känner.

Hur gammal kan jag ha varit, runt fyra bast kanske(?), när jag var ute och lekte på gatan där min dagmamma bodde. Vi lekte någon form av lek där vi jagade varandra, och det gick rätt så vilt till. Det var höst och ganska halt av regn och blöta blad på gatorna, jag hade på mig min favoritjeansjacka som fick mig att känna mig precis som pappa och jag var verkligen supertuff. Inte nog med att jackan var fräsig, jag hade också fått en liten rävsvans (inte äkta såklart) som jag hade hängt i knappen på bröstfickan. Eftersom jag är uppvuxen bland raggare och drägg så var det precis vad jag hade önskat mig då alla de stora killarnas bilar hade en svans hängandes från antennen som fladdrade så fint i vinden. Mitt i allt lek och stoj springer jag förbi en trädgård där det bodde världens snällaste Golden Retriever som brukade ligga lungt och stilla på gräsmattan, men inte den dagen. När hundfan fick syn på min lilla svans blev han/hon helt sjövild och och började skälla, innan jag visste ordet av tog hundjäveln sats och flög över häcken och slet tag i min jacka, ryckte några gånger och sprang sedan snabbt tillbaka med min svans i munnen. Jag gallskrek, ledsen och livrädd på samma gång. Och den jävla händelsen tänker jag på varje gång jag går ut numera, snacka om att vara på bristningsgränsen till att bli ett psykfall.

Sen har vi ju historian om hur jag fick min koskräck, men den tar vi en annan gång...

Morgonstund har guld i mund (stavas det så? Vad betyder det egentligen? Frågorna är många...).
Jag skulle kunna ha skrivit ett inlägg om mina hurtiga powerwalks, hur jag slet med att putsa fönster, skurade duschrummet och sprang upp och ner till tvättstugan hela dagen igår. Men jag sparar er det så ni slipper känna er oproduktiva, bra va?

Drömmen om att kunna lägga ett T mellan prut och rand. Besvikelse när den är som störst när ordet inte godkänns.

Idag är det världens finaste väder och jag ligger i soffan med wordfeud. Jag har på mig min allra somrigaste klänning för att få lite känsla men det hjälper fan inte. Höstens bitterhet är fastbiten och om jag ska gå utanför dörren så är det fan skinnjacka och kängor som gäller, så det så.

I torsdags stod jag framför Bob Hansson i kön på Victoria Livs klockan nio på kvällen. Han köpte dillchips och jag en skvallertidning och en festis. Egentligen har jag ingen aning om vem människan är mer än att han ska vara rolig och har varit med i fångarna på fortet.

Jag har inte riktigt förstått grejen med skånes ortsnamn. Jag menar, testa själv att stoppa en varm potatis i munnen och säg Hurva, Höör, Kävlinge eller Urkelljunga. 90% av länets invånare kan ju inte uttala namnet på sin egen hemort.

"Vart bor du?"
"I ooourrkel, hooourrkel...Lund"

Inte konstigt att Lund är en av de folktätaste städerna. Don't get me wrong, jag älskar skåne och skånska. Men Sten-Sture eller vem fan det nu var kunde ju vart lite shysst med namngivningen tycker man ju.