LinneaNatalie

Jag är sådär snuskigt nöjd med min tillvaro nuförtiden så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Min annars så eviga #foreveralone ångest har vänt till ett lugn och jag har de senaste veckorna (vilket är jävligt stort för att vara jag) inte känt det där bekräftelsebehovet av att dränka mig i män och dess uppmärksamhet. Mitt examensarbete gick åt helvete, jag jobbar i princip ingenting och sist jag tittade mig i spegeln såg jag fortfarande en pojk men det rinner liksom av mig. Jag orkar inte vara den som människor klappar på axeln och frågar hur jag mår och ger mig en medlidande blick innan jag ens har hunnit svara. Jag har skrivit mycket depp här och jag har väl fokuserat på fel saker men bara för att det är en viss nisch i det jag får utlopp för i skrift betyder inte att jag håller på att gå under som människa. Jag skrattar, älskar och lever loppan i mina heels precis som jag brukade göra och nu har jag alltså även hittat en inre ro som bara växer sig starkare för var dag som går.

Känslan när man är ute och går med krypet och det är en massa nysnö och han ska hoppa och studsa sådär som bara han kan. Och sen känslan när han tar ett skutt mot en snöhög och *poff* är han helt borta, täckt i snö och allt som syns är ett koppel som rör sig. Och å känslan när man får försiktigt meta upp honom  och ett litet snötäckt huvud dyker upp igen sekunden senare och ser ut som Chewbacca och Gunde Svans kärleksbarn.

Awh lilla pluttesnutt och så vidare.

Varför jag har börjat titta på Heroes igen? Alltså, jag önskar verkligen att jag kunde sätta fingret på det...

Min pappa kan minsann allt här i världen.
Oavsett om det handlar om att hitta till Älmhultsgatan 93 (fingerad adress) i Värnamo eller om det handlar om att rädda en misslyckad gulashsoppa så finns räddningen bara ett telefonsamtal bort. Han kan alltså geografi, han kan snickra, han kan åka vattenskidor, han kan laga mat, han kan laga saker (i många fall med silvertejp men alla sätt är bra utom de dåliga), han kan ha långt hår, han kan odla skägg, han kan jaga mördarsniglar, han kan allt om whisky (jag kan inte ens stava till det), han kan måla hus, han kan hur man lagar en bil även om han inte har bilen framför sig, han kan göra tricks med rullstolen, han kan såga rakt, han kan ställa upp i ur och skur och han kan prata med den snällaste papparösten i världen. Jag kan ingenting. Inte ett dyft har jag ärvt av honom, mer än den där hjulbentheten då.

Känslan när man träffar en människa som bara berör en rakt in i själen. Någon som ser det som finns inuti och som man skrattar genuint med trots att man egentligen känner sig nere och som får en att erkänna de mest udda sidor hos en själv som man egentligen knappt vågar erkänna för sina vänner. Känslan när man tror att det gått en kvart men det visar sig att man pratat i flera timmar och känslan när man får tillbaka hoppet för den mänskliga rasen. När en helt främmande människa ger en energi och tänder den där lilla gnistan inuti som slocknat och när drömmar faktiskt börjar väckas till liv, och sen känslan när man ger människan en kram och vet att man aldrig mer kommer att ses men samtidigt känner att man kommer leva på orden som yttrades så jävla jävla länge.