LinneaNatalie

 

 

"Här får du en halvmeter korv"
Tack mamma <3

Har gråtit färdigt nu, ätit tillräckligt med tröstknäck och suttit apatisk i soffan och stirrat rakt fram nog med gånger.

Idag hade jag planerat sovmorgon, en förmiddag framför tv-serie och frukost på soffan för att stressa ner och försöka komma i fas i in kropp. Istället fick jag:

1. Vaknar av frenetisk banjo klockan halv sju
2. Går ut med hund i onepiece pga där jag går är ändå aldrig något folk, möter supersnygg kille som vill ha vägbeskrivning.
2. Kommer hem och får näsblod, inser att jag ej har något papper.
3. Brandvarnaren trillar ner och går i tusen bitar, hund vill äta bitar, viss konflikt uppstår.
4. Inser att klockan bara är kvar över nio och vill dö (ej bokstavligt talat).

Ligger sked i soffan, jag är lilla och täcket är stora och jag drömmer att värmen från det är värmen från en annan kropp. Vilken som helst, bara någon som håller och som finns. Någon som är på riktigt och någon som vill hålla om mig för att jag är jag och inte bara för att mätta ett ensamhetsbehov. För det är där jag hamnar, alltid hos den som vill ha närhet men bara för en stund. Aldrig med den som vill släppa mig nära inpå och aldrig med den som vill ha mer. Det svider i hela kroppen när man känner sig ensammast i världen fast man har människor omkring som tillhör de allra bästa. Det svider i hela kroppen när man börjar falla och det sen alltid slutar med känslan av att inte vara tillräcklig. Att aldrig vara tillräckligt bra och att aldrig vara tillräckligt fin och att aldrig vara tillräckligt med material för att någon skall vilja behålla. Jag hatar det, jag hatar dig, jag hatar mig, jag hatar bakgrund och framtid och drömmar och förhoppningar.

 

Ni vet det där huset som är lite finare än alla de andra, det huset som har lite dyrare bilar utanför än alla andra, det huset där de bor som är lite bättre än alla andra och det huset man knappt vågar andas vid när man går förbi för man är rädd att man skall förpesta deras fina luft med vanligt svenssonluft. Precis där, vid det huset, ska min hund alltid envisas med att bajsa.

Känslan när man har på sig något som man inte riktigt kan bestämma sig för om det är snyggt eller om man ser ut som Britt 65 år med åderbrock. Må det bära eller brista.

Jag blev förvånad över hur det som var så glest och för bara ett litet tag sedan var helt obefintligt faktiskt kunde bli till något som tycktes i närheten av mastigt. Jag har verkligen inte hunnit trimma ner det, det växer som ogräs. Han såg nästan ut att skämmas lite. Samtidigt som jag inte kunde sluta peta och släppa det med ögonen försökte jag överlata honom att det var helt okej. Att det inte gör någonting om hans trimmer går sönder och att han inte har råd att köpa en ny på någon månad eller två. Att jag inte skulle bli arg. Jag brukade hata behårade män och sen fyllde jag tjugofem. Blev vuxen och då gillar man vuxna saker. Som att dricka kaffe (lögn), smutta på rödvin (lögn) och skägg (ej lögn). Lördag. Jag hämtade honom på jobbet, han lurade mig att köra omväg och vi hamnade i djupaste skogen (i Kållered, sak samma) vi gick på upptäcktsfärd och jag hade lera långt upp på knäna och vi skrattade och hittade knappt hem och han lärde mig genvägar och vi berättade små hemlisar och vi berättade stora hemlisar och vi dömde inte varandra och vi lyssade på hiphop och vi svor över hundhår och tränade på att ligga (ja alltså, tränade på att Nils skulle lära sig att ligga, ej lögn) och vi skrattade ännu mer och pratade om pizzor och knäskador och drömmar och träning och jobb och sen blev det söndag morgon och då vaknade jag upp i soffan hemma med blåmärken på knäna och ja här är jag nu.

 

Idag önskar jag att jag var sambo och att han var på jobbet. För finns det egentligen någon bättre känsla än att vara hemma och pyssla och mysa med vetskapen om att det kommer komma någon intrillandes genom dörren som man kan ge en puss och hålla handen med och sen ge en nybakad kärleksmums. Jag älskar ensamheten men jag saknar tvåsamheten ännu mer. 

 

Den som en gång hade skägg och jag.
Här ligger jag och nyser ut hjärnsubstans och har feberfrossa och så skrattar han bara åt mig, kallar mig för unken och säger att om jag inte påmint så mycket om en farmor så hade han kunnat vara kär. Jag svarar med att harkla mig och säger tack gode gud att jag är farmorslik för vem fan vill ha en man med barnrumpekinder. Vi skrattar, han kallar mig för Linnea Nathalie Sofie och säger att hoppet snart är ute och åter igen kommer ordet unken med in i bilden. Unken schmunken, det kanske är så. Jag kanske är farmorslik, det kanske är därför jag lever för evigt ensam. Det kanske är därför min bästa vän är en hund och det kanske är därför jag ej kan sluta tänka på mastigt skägg. Jo jag säger då det, det där mastiga jävla jävla skägget och allt vad det gör med mig. The one that got away, fast ändå inte för jag är en drömmare. Jag lovade att ej nämna honom i text något mer, men han lovade även att sluta läsa så om han ser detta hamnar vi i skärselden båda två, en risk jag är villig att ta.

 

 

Jag pratar med skägget, inte det mastiga utan det lite mer glesa. Eller ja, numera det skägglösa skägget om man skall vara helt korrekt (men han kommer alltid att vara den glesa i mina ögon). Vi pratar om brister och vi pratar om tryck över bröstet och vi pratar om sammanflätade vinterkalla fingrar och om frostiga kinder. Vi pratar om de frysande hemlösa och vi pratar om spårvagnsresor mitt i natten och vi pratar om allt som en gång gjorts och sagts. Vi pratar om att vi duger trots att vi inte är vackrast i världen ur våra egna ögon sett och vi pratar om att vi duger trots att vi är osäkra och trots att vi inte är perfekta. Han klappar mig på kinden, torkar tårar och jag gråter och jag skrattar och jag vet inte vad jag känner. Vi pratar om tomheten, om hur den fylls och om hur jag är rädd och om hur livet skulle kunna se ut och det får mig att le och sen pratar vi om hur det faktiskt ser ut, och så kommer tårarna igen och igen och igen.

Känslan när man önskar att man var någon helt annan, någon helt annanstans med helt andra förutsättningar. Precis den känslan.

Jag älskar vänner som får mig att framstå som smart.

E: Så vad blir nästa projekt då?
N: Jag har ju fortfarande min sleeve kvar, och sen ska jag skriva mor och far över mina knän
E: Tänk om det blir värsta familjefejden och du hatar dem sen då?
N: Då får jag väl ändra till Mör och Får
E: Eller Mår och För
N: ...Nej?

Det jag gör just nu kan vara det sjukaste jag någonsin gjort för en annan människa. Och den där tomheten han pratade om, den är skrämmande.

The typical onsdag.
Känslan när man bryter ihop av skuldkänslor på de mest opassande ställen. Känslan när man klandrar sig själv för någonting som gör så ont. Känslan när man väljer att lägga fokus på den person som inte vill ha sig i sitt liv, när man borde lägga fokus på de som faktiskt bryr sig. Känslan när han säger att han är värd så mycket mer trots att jag för allt i hela min värld inte kan sätta fingret på vad det är jag har gjort fel. Känslan när han säger att jag är värd så mycket mer när jag säger att jag inte vill ha något annat. Känslan när den som borde vara den viktigaste personen i mitt liv alltid hamnar längst ner på prioriteringslistan. Känslan när man tar det där steget och bestämmer sig för att bryta upp med sig själv.

Det där med att ta farväl till någonting man verkligen verkligen aldrig vill släppa taget ifrån. Det där när man är villig att göra vad som helst i hela världen bara för att få en andra chans. Jag säger att jag försöker respektera men vill egentligen bara skrika ut att jag hade kunnat älska och jag hade kunnat ge allt och jag hade kunnat vara den bästa. Jag vill bara skrika att vi har alla bagage och vi har alla skelett och vi har alla ett förflutet oavsett om vi vill det eller inte. Det jag hatar allra mest är att jag aldrig kommer kunna glömma, när vi dog så dog en del av mig. I två dygn har jag pendlat mellan att sitta som apatisk och att känna allt på en och samma gång. Jag hatar mig, jag hatar dig, jag hatar oss och jag hatar att jag antagligen aldrig kommer att få se dig le det där fåniga leendet igen.

Jag hatar det faktum att jag inte har någon annan än mig själv att skylla i det här. Jag önskar att vi kunde tänka i samma spår, blicka framåt istället för att fokusera på det som har varit, och speciellt när det gäller någonting som är så länge länge sedan förlegat. Jag är så besviken, så jävla ledsen och så jävla hjärtekrossad. Det värsta är att jag, livrädda Nathalie inte längre var rädd. Jag såg mig själv älska en person längre fram även om älska är ett starkt ord. Jag såg mig själv utvecklas tillsammans med en person och jag såg mig själv hålla handen och skratta och retas och pussas och komplettera (även om jag lovade att ej ha mina förhoppningar).Jag vill egentligen bara skriva ett långt upplägg och skicka till dig om varför jag är som jag är, förklara allting, berätta alla saker som aldrig har sagts, få föklarat en gång för alla varför jag är förstörd. Jag har försökt så många gånger men det har alltid slutat i en rädsla av att du inte skall acceptera mig för den jag är, att du inte skall kunna se mig i ögonen igen och det är där vi är nu, och det gör mig så jävla ont.

 

1. När man nyser och spyr samtidigt (rekommenderar ej, testade precis)
2. Den lilla sekunden twitter hänger sig och det ser ut som att Rihanna har skickat ett hjärta och man bara dör men inser sen att alla bilder och namn hamnat i otakt med tweetsen

3. Att äta morot när man har fläskläpp
4. Att inte kunna ha på sig byxor

 

Det finns bara en som åker tjugofem mil och knackar på dörren med ingen reklam tack lappar. Det finns bara en som står i köket i tre timmar och lagar lamm och gulbetspuré och pumpasoppa och rostar pumpakärnor och nyper rumpa och pussar öra. Det finns bara en som får mig att le och att kännas sådär bubblig och att vilja hålla handen och aldrig mer se honom gå. Det finns bara en, eller ja, fanns. Och den här gången var det min tur att fucka upp.

Infoga valfri svordom. Gärna den grövsta du kan komma på.

Önskelista 2012:

1. Bröst

2. En elvisp
3. Justin Bieber lovedoll
4. CSN

5. En ingen reklam tack skylt

Männen i mitt liv.
Unconditional kärlek när man vaknar av någonting hårigt i ansiktet och inser att lillkillen under natten har krupit in under täcket och lagt sig lilla sked med min bröstkorg och sover tyngre är tungast med huvudet på kudden. Jag dör av kärlek till det jäkla kypet.

 

 

...och döden jag dog när det klockan kvart i elva en onsdagskväll knackar på mitt köksfönster och jag för en millisekund lät mig hoppas att det skulle vara han som ramlat och slått i sitt huvud så pass hårt att han åkt alla milen bara för att ge mig en godnattpuss eller två. Och sen besvikelsen när det sen visade sig vara min granne som var utelåst och tacksamt såg skenet från mina levande ljus.

Männen i mitt liv.
Ikväll bjöds det på oxfärsbiffar med potatis och vad som kan ha varit världens godaste sås, vi drack té, skrattade åt Bonde söker fru och grät till Trinny and Susannah, han tog min hund på promenad när jag halvsov i soffan och han var sådär världens bästa människa som bara han kan vara. Han må inte ha något mastigt skägg, och han må vara vad man kallar för en gubbskrutt men åh vad han alltid kommer att ha den största platsen i mitt hjärta <3

 

(Pappa alltså)

Sådana där gör jag av med dagligen sa han och tittade på mig med ett av de fånigaste leenden jag någonsin sett. Jaha, tänkte jag och höjde lite på ögonbrynen och fattade inte alls vad han pratade om. Sen såg jag anticimexloggan på jackan och fnissade till. En såndär lustig jävel sa jag för mig själv och gick vidare.

Känslan när man råkar putta till sin monstersko så att den sakta börjar vingla fram och tillbaka på det översta hyllplanet. Känslan när man ska försöka fånga den i luften men händerna fumlar och känslan när den sylvassa klacken träffar rakt på foten och det går en ilning hela vägen upp längs ryggraden. Precis den känslan. Och sen känslan när man någon timma senare sitter med is och försöker få den blå svullnaden att lägga sig, men förgäves. Jag får nog helt enkelt finna mig i att jag precis bröt min favorit av tår och nicka åt påståendet som en gång sades att de där klackarna kommer bli din död.

Trots att jag alltid endast går och lägger mig med mig själv som sällskap är det någonting som säger mig att jag i natt kommer få känna av innebörden i att somna ensam.

Måndagsångestmildrare:

 

1. Amerikanska pannkakor med bacon och lönnsirap
2. Oändliga sms-konversationer

3. Om en månad och nitton dagar är det julafton

4. Style By, fötterna på bordet och tésippande

Idag har jag måndagsångest. Det finns så mycket som jag verkligen borde göra och så mycket tid att göra det på men min lathet dödar mig. Imorgon kommer jag att ha tisdagsångest och sen kommer onsdagsångest och torsdagsångest och fredagsångest och lördagsångest och sist men inte minst söndagsångest. Men måndagsångesten är nästan den värsta, det är då jag frågar mig vart jag har förlagt min värdighet och det är då jag kliar mig i huvudet letandes efter sprudligheten som försvann.

Jag är för ärlig. För ärlig för mitt eget bästa och ibland även för ärlig för andras. Jag lever mitt liv med sömnlösa nätter och konstant med telefonen i ett stadigt grepp i min hand. För när jag håller i telefonen så känns det nästan som att jag håller dig i handen, och fan fan fan fan fan. Taggarna utåt Linnea Nathalie Sofie, du behåller väl taggarna utåt? Män krossar, river och förgör, de ständigt bara krossar, river och förgör.

Klockan några timmar efter midnatt slutade bråket och byttes istället ut mot att en av de överförfriskade två började kräkas. Inte sådär tyst och försynt utan som om han satt i mitt badrum med öppen dörr och hulkade och spolade om vartannat. Det var en trevlig stund vi hade, nästan så att jag kände för att krypa upp och hålla bort håret på honom och smyga till med lite vatten emellanåt.

Det smälls i dörrar, någon gråter, en knytnäve i något hårt och mansskrik om socialen och horor ekar mellan väggarna. Välkommen till det karlssonska hemmet och dess lyhördhet. Här är alla grannar som en enda stor familj och här vet vi minsann allt om varandra. Allt som oftast saker vi inte vill veta. Ser fram emot en sömnlös natt och jag tröstar mig med tv-spel och att tjuvdricka en mugg av Persikans glögg som hon lämnat här för framtida kökshäng.