LinneaNatalie

Den som en gång hade skägg och jag.
Här ligger jag och nyser ut hjärnsubstans och har feberfrossa och så skrattar han bara åt mig, kallar mig för unken och säger att om jag inte påmint så mycket om en farmor så hade han kunnat vara kär. Jag svarar med att harkla mig och säger tack gode gud att jag är farmorslik för vem fan vill ha en man med barnrumpekinder. Vi skrattar, han kallar mig för Linnea Nathalie Sofie och säger att hoppet snart är ute och åter igen kommer ordet unken med in i bilden. Unken schmunken, det kanske är så. Jag kanske är farmorslik, det kanske är därför jag lever för evigt ensam. Det kanske är därför min bästa vän är en hund och det kanske är därför jag ej kan sluta tänka på mastigt skägg. Jo jag säger då det, det där mastiga jävla jävla skägget och allt vad det gör med mig. The one that got away, fast ändå inte för jag är en drömmare. Jag lovade att ej nämna honom i text något mer, men han lovade även att sluta läsa så om han ser detta hamnar vi i skärselden båda två, en risk jag är villig att ta.