LinneaNatalie

Jag fattar ju. Jag är inte den där coola tuffa häftiga tatuerade tjejen med attityd så det heter duga. Jag super inte skallen i bitar på helgerna och jag kommer aldrig att ha bröst och putande läppar. Jag drar inte hem män på helgerna, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra hur mycket jag än skriker efter närkontakt. Jag har inte självförtroendet att gå runt i ett par extraskinnstajta tights och jag kommer nog aldrig att kunna verkligen ta för mig och slåss om min sak. Jag erkänner att jag har blivit besegrad hur mycket det än svider och jag biter i det sura äpplet och jag håller mitt huvud högt. Jag gråter när ingen ser och jag skrattar när det kommer från hjärtat. Jag är väluppfostrad, kräver inte så mycket här i livet och när jag tycker om någon så gör jag det verkligen fullt ut. Jag kan vara töntig och sätta lappar på ytterdörren med en puss eller ett god morgon med efterföljande hjärta och ur mina ögon sett finns det ingenting bättre än att ligga och dra sig de där extra minutera i en famn innan man går upp. Jag älskar att titta på töntiga serier och kan ligga i soffan med fötterna på bordet i tre dagar i rad om något fångar mitt intresse och jag spelar tv-spel och svär och klassar mig själv som lightversionen av en nörd då jag önskar att jag kunde allt om superhjältar och sci-fi. Jag står bakom mina nära oavsett vad och jag sätter mig familj på en piedestal. Jag drömmer om att bli älskad för den jag är och jag drömmer om att någon gång i framtiden finna en stabilitet i mitt liv som jag så länge länge saknat. Ett hem som känns som mitt och ett liv som känns som jag.

Så, där har ni mig. Utblottad för allmänheten och egentligen vill jag bara peka finger åt alla och säga fuck you. Fuck you för att världen ser ut som den gör och fuck you för att folk idag är så jävla rädda. Är så jävla oroliga att fatta fel beslut att de inte vågar chansa och så jävla rädda för vad andra ska tycka och så jävla rädda att de inte gör mer än bara skrapar på ytan när de träffar nya människor och fan. Jag är frustrerad idag. Jag är ledsen och jag erkänner det. Jag är trött på att människor ljuger och säger saker som egentligen kan klassas som första gradens skitsnack för att de ska framstå som någonting de inte är när de egentligen bara säger de som de tror att man vill höra. Jag är så trött på spel för galleriet och jag är så jävla jävla trött på att ge av mig själv till de som inte förjänar det. Och jag gör det. Gång på gång. Hela tiden. Jag lär mig inte för jag lever på hoppet. Jag lever på drömmen och jag lever på att någon gång så kanske kanske.

Mvh

 

Känslan när man träffar någon som brukade vara jämngammal med en själv och helt plötsligt är den personen fyrtio medans en annan fortfarande är kvar i ljuva tjugo. Vad hände där? Oavsett så har jag inga planer på att bli vuxen på riktigt ännu det är en sak som är säker.
Mvh klärmigvisstsomentonåring 

När jag ser fram emot saker eller verkligen vill någonting så tenderar det att gå käpprätt åt helvete. Ta att åka till Halmstad ikväll tillexmpel, det hade jag verkligen sett fram emot länge. Och det gick ju som det gick. Eller tatueringen jag hade inplanerad i oktober såg han där uppe till att minsann avstyra den också. Så nu Gud om du hör mig, så vill jag fan helvete aldrig i livet ner till Malmö och drägga nästa helg. Hör du? ALDRIG I LIVET ATT JAG VILL.

Förvirringen som blir när man säger åt sin vän att hon ska skicka ett sms med en statusuppdatering efter att hon träffat sin dejt och man ba "om det är så att han är ful så kan du ju alltid skriva på tvärtomspråket så han inte fattar". Och sen när man får ett sms där det står att han är snygg och man kliar sig i huvudet och vet inte om det är tvärtomspråket eller inte. Precis den förvirringen. MAN BA JA FATTAR INTE!

Ps. Min före detta sambo kommer till mig idag. mvh gladast i världen

Dagens tips:
Kan du inte sova så läs Blondinbellas  blogg. Funkar bra mycket bättre än att räkna får och dessutom slipper du köpa t-shirt med tryck över bröstet för att få ångest.

Hade jag fått bestämma så hade jag inte suttit här hemma nykter och tittat på Comic book men och haft X-men maraton ikväll. Men nu fick jag inte det, och vem är jag att klaga liksom?

Känslan när man kommer på att andra säsongen av New girl har dragit igång och man har världens största godisskål. Vad kan gå fel med schmidt, snask och sovställning? <3

Argheten har lagt sig och jag börjar förstå. Börjar känna hur det känns att vara osäker men samtidigt känner jag hur det känns när underläppen darrar. Den vibrerar sådär försiktigt som bara besvärad läpp kan göra och jag måste bita för att den ska hålla sig lugn. Jag måste bita för att den inte ska avslöja mig. Men jag förstår.

Det är en jobbig känsla det där när man egentligen bara vill kriga. Vill slåss och inte ge upp för hoppet är det sista som överger människan. Fy fan vad tragisk jag är. Fy fan vad tragisk jag är som öppnar mig för massan men som vägrar att öppna mig för mig själv. Som vägrar att öppna mig för de jag håller kärt. Melankoli och tragik och andra fula ord som inte ens borde vara påkomna och jävla lycka och kärlek som idag bara känns som påhitt. Jag hade fan kunnat kriga. Kriga så jävla hårt, så jävla länge för att jag var redo. Men det är inte lönt, jag vet det så jag sitter här med kroppen ihopkrupen och skäms över mig själv pga vekhet och lathet och rädsla och hopplöshet.

I natt har fröken Karlsson gjort allt utom det som hon egentligen borde. Jag har städat garderoben, rensat skafferiet, skurat badkar och druckit paraplydrinkar. Allt detta iförd mina nya monsterskor (som jag tycker om fast jag sa att jag inte ville ha dem), underkläder och en lång transparent morgonrock och helt plötsligt kändes hela mitt liv som en tragisk scen ur Days of our lives där allt som saknades var en stor puffig frisyr.

Känslan när man under kvällspromenaden i ösregn går runt och sjunger "it's raining men" i rent önsketänkande med tanke på att det var längesedan jag fick kött nu. Tilläggas bör att det var Geri Halliwell-versionen och tilläggas bör att jag låtsades att jag var henne där jag strosade fram i mörkret. Sen känslan när man rundar ett hörne och hoppsan hejsan där står det ett gäng med män och stirrar med stora ögon. Inte fan kunde jag med att sluta sjunga heller och inte fan kunde jag med att sluta dansa fram för jag ville ju inte att de skulle tro att jag skämdes. Men jag tror minsann att hunden via telepati bad mig hålla käften och att hålla benen i styr med tanke på hans blickar, men lyssnade jag? Icke. 

Jag inser att jag är arg och frustrerad när mitt vokabulär endast består av könsord och svordomar av den grova varianten. Dock leder det till goda skratt när jag mitt i en seriös konversation byter ut ord, bland annat som när jag av misstag ersatte ordet välvd med vulva. 

 

 

Så dåligt att jag skrattar tills jag gråter.

Känslan när telefonen ringer och man fortfarande är trött och öm och man ba (infoga kombination av grova svordomar i stora bokstäver) och det är en av världens bästa brudar som frågar om hon ska köpa med sig frukost. Tack gud för folket i mitt liv

Att vakna av att hund hoppar på bröstkorgen klockan sex på morgonen var inte  bara plågsamt med tanke på att jag knappt fått sovit något inatt heller, även plågsamt då lite tass och tryck på min sternum fick mig att vakna till liv illa kvickt. På gränsen till att kräkas av smärta, och lika nyvaken som förbannad över att han just IDAG valde att inte vara morgontrött ligger jag nu här, en promenad senare, och får ett sms om en timmas extra sovmorgon innan skola. Jag borde gå upp, diska, plocka, städa ordna upp kaoset jag kallar mitt liv men nej. Jag ligger kvar här, med någon som biter mig i tårna och världens största godispåse till frukost som tröst till att den här veckan inte kunde börja värre.

Kommer hem till världens tommaste lägenhet och det krossar mitt hjärta att se hur djuret springer runt och letar som en dåre efter en viss person. Det är lite bitterljuvt jag håller mig till frasen borta bra men hemma bäst ikväll medan jag skiter i fullständigt allt och kryper ner i sängen utan att ens ta av mig kläderna.

 

 

 

Kass lördagshumor i det karlssonska hemmet.
E: Åh, jag hade en sån med aristocats i
N: One titt and a lot of pussies

Fredag, impusernas dag.
Först impulspiercade jag mig på ett helt annat ställe än planerat, sedan impulsskrek jag rakt ut i regnet efter att jag fastnade med mitt finger i paraplyet. Vid båda tillfällena kom det blod,  och vid båda tillfällena höll jag på att svimma. Så nu sitter jag här och spenderar fredagskvällen med att byta plåster och peka långfingret åt min egen dumhet.

 

Träningsvärk botas bäst med ännu mera träning tänkte jag. Nu kan jag inte gå. På riktigt alltså.

Jag har ont i muskler som jag inte visste om att jag hade. Ser fram emot att inte kunna komma upp ur sängen imorgon. Fy fan vad jag har saknat det.

Sen att mannen som gav mig komplimangen i inlägget nedan är samma gubbsjuka trettiofemåring som jobbar på en byggarbetsplats och varje dag busvisslar efter fjortonåringarna som smygröker utanför skolan, det är en annan femma. Jag har ju tragiskt nog vant mig vid hela den där grejen med att komplimangerna jag vanligtvis får även är ett massutskick även till annat kvinnofolk, så söthundfelfrirumpa träffade mig rakt i hjärtat.

"Din hund kan vara det sötaste jag sett, och din rumpa, den är felfri i de där byxorna"

mvh tänkeraldrigbytajeans

Ikväll snörar jag på mina träningskor, hoppar i mina tightaste rumpveckskorta shorts, suddar bort mitt leende och krigsmålar kinderna. Body combat varannan dag framöver. Gud bevare mig väl. Mamma och pappa, tack för allt ni har gjort, och till mina nära och kära vill jag bara säga att jag älskar er. Extranyckel ligger i brevlådan, ni får slåss om mina belongings. Må bäste man vinna, och snälla någon titta till hunden emellanåt? ♥

Känslan när man är ute och går med djuret en tisdagskväll och helt plötsligt inser att kopplet är tomt och djuret spatserar någon meter längre fram i godan ro. Kvar på asfalten ligger även halsbandet, det helt sprillans nya superfina halsbandet med trasigt spänne och det jävla hånler mot mig för att det kostade mig mina sista jävla dinero. Tack gud för den ekonomiska bitchslapen och tack gud för att du gjort herr djur jävligt lojal.

 

Mvh självgod ung kvinna

Hur bra är inte livet så när man har fan världens bästa vän som kommer över och bollar idéer och håller handen när jag sitter och gråter mig igenom analysskrivandet. Och som om inte det vore nog bjöd hon på fika och lagade middag. Alla borde ha en Josiepie, det är en sak som är säker ♥

 

Idag skriver jag analys. Kan ju säga att det finns en anledning till att ordet början på anal.

I princip alla mina tre lampor i lägenheten har mystiskt gått sönder den här helgen så jag lever med värmeljus som på den gamla goda tiden. Det känns rätt fint faktiskt. Speciellt när jag i natt skulle fixa en kopp té för att lugna den där jävla kraxarn till hals. Jag tog mig min ljusstake i handen, virade in mig i min vita filt och strosade sakta sakta genom lägenheten samtidigt som jag sjöng Stilla natt (alla verser) och önskade att pappa hade suttit redo i köket med filmkameran.

Känslan när man är ute och går med hunden och det är lite sådär halvmörkt och hunden är busig och man lägger på den där barnsligaste rösten man har och ba "åh är du busig, är du buuuusig hunden, är du min bästis? ja det är du!" och så vidare och man tittar upp och där står ens tonårscrush cirka två meter ifrån en och ser ut som ett frågetecken och råstirrar. Precis den känslan.

Ps. Jag trodde inte sådanna kunde åldras

Varför är man tjugosex och har gnuggistatueringar?
Man ba "åh snygg halfsleeve gjorde den ont" och hon ba "nä men det var lite svårt att få bort pappret".

Tips:
Köp inte vindruvor när du precis har tagit Stopp & väx. De är svåra att äta med gaffel.

 

I sex timmar har jag tänkt på de där stekta köttremsorna och blivit helt dyblöt i mungiporna. När nutellachocken sådär en halv dag senare lagt sig masade jag mig jävligt motsträvigt bort till affären, kom hem, ställde mig vid spisen och gjorde bacon och ägg och lade upp snyggt på tallriken för den obligatoriska instagrambilden och skulle bara vända mig om en halv sekund, ta ett glas och hälla upp juice vid kylskåpet. Sagt och gjort. Vänder mig om för att ställa glaset på bordet och ser att det bara är ägg kvar på tallriken och på golvet ligger det ett djur med tassarna över nosen och skamsen blick. Fan helvetes jävla ville jag bara skrika. FAN HELVETES JÄVLA DJUR. Fan helvetes jävla djur som berövar mig på det som hela min dag har formats av. Så nu sitter jag här, sippar äckeljuice och äter äggfan som djurjäveln antagligen passade på att slicka på i farten bara för att jävlas. Men ja ä int' bitter.

Eftersom det aldrig dök upp någon med bacon på sängen till mig fick jag ta saken i egna händer. Så till brunch i casa del Karlsson fick det bli alldeles för stark oboy och nutella direkt ur burken. I löv dageneftercravings ♥
Nu sängen, ligga lilla sked med ett täcke och klia mig själv i nacken med en svinhårsborste och drömma att det är skägg.

Vem kommer förbi med ett paket bacon till mig? Gärna inom fem minuter. Stek dem också.
Tack på förhand.

Saker jag gjort idag som kommer få nära och kära att sätta i halsen:

1. Jag har gått till affären (kors i taket)
2. Jag köpte inget onödigt (kors i taket)
3. Jag köpte inget onyttigt (kors i taket)
4. Nu ska jag laga mat (kors i taket)
5. Jag ska också plugga (kors i taket)

När man får den här länken skickad till sig via facebook av någon man knappt känner och man ba okej? (För mitt namn är det första som dyker upp?)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3940&artikel=5209634

Jag blir så jävla ledsen lätt. Som om de saker som inte brukar röra mig i ryggen nu tar en pinne och trycker. Trycker in i min bröstkorg, tränger igenom och penetrerar mitt hjärta gång på gång för att verkligen försäkra sig om att allting är genomborrat och så kommer det, det slutliga hugget och det vrider till. Så jävla hårt och jag jävla faller. Jag kastar mig till marken av smärta över saker som inte ens existerar. Saker som inte borde vara mer än en axelryckning och ett osäkert skratt. Men nej, inte nu, för nu är jag svag. Så jävla klen och så jävla pinsam och så jävla tragisk. Så jävla mycket som jag behövde den där axeln och så jävla lätt som den där axeln viftade bort mig som en jävla fluga. Idag är hela världen idioter. Hela världen är fittor och jag är bakfull och kåt och vill ha kött och är osmaklig, osminkad och svag.

 

 

Firade min godkända tenta med miss Josiepie igår. Cola, rom och hormonsvängningar kan vara den farligaste kombinationen av alla. Ursäkta mig while i puke.

Läser du någon form av psykologutbildning eller råkar ha kunskaper inom ämnet ber jag er ödmjukast att inte läsa följande inlägg, och om ni mot förmodan gör så ändå så vill jag inte veta i vilken kategori av psykfall jag klassar in i.

I natt sov jag hela långa fyrtio minuter. Lyckades inte få ro innan kvart över fem och fem minuter i sex ringde väckarklockan. På denna stund hann jag dock drömma de mest oroväckande saker. För det första klippte jag av Miltons öron med en nagelsax för att de inte skulle fastna i dragkedjan när jag försökte stänga min clutch som jag av oförklarlig anledning skulle trycka ner honom i. Sen åkte jag till Mora med min morfar, och för att jag inte skulle sakna djurjäkeln (jag lämnade clutchen i bilen när vi åt korv med bröd inne på Max) så hade jag hans avklippta blodiga öron och gosade med mellan tummen och pekfingret och när jag skulle äta lyckades jag hela tiden få med lite hårigt öra i munnen för jag vägrade släppa det. Det sjukaste är nog ända att jag idag varit tvungen att titta till Milton var och varannan minut för att se så att han verkligen såg ut som han skulle, och varje gång jag gjort det så har jag gnuggat lite på stackarns öron för att känna den när mjuka lugnande känslan.

 

Om ni glömt hur vi ser ut eller så.

Jag har en ny granne som har en tendens att prata i telefon i trapphuset. Eftersom vi råkar ha väldigt kass mottagning i denna betongbunker innebär det att det inte direkt är vanligt samtalston hon använder. Jag gillar det på något sätt och vis. Det känns lite som att hon pratar med mig och helt plötsligt saknar jag inte min före detta sambo riktigt lika mycket. Synd bara att hon vägrar betala halva hyran den snåla jäveln.

När jag och Philip för några veckor sedan var ute och gick såg vi en jättetjock gråsparv. Mina tankar började ju genast att dra sig mot djurfetma och att hans mamma minsann var en feeder och bara jagade efter larver med extra mycket fyllning. Philip däremot, han sa minsann lugnt att den kanske har ägg i magen.

Jag har tänkt på den där fågeln jättemånga gånger efter det och blivit lite ledsen i själen för jag funderar över hur i hela världen den stackars lilla kroppen kan klara av att lägga ett helt ägg. Det var inte innan idag som jag insåg att gråsparvar faktiskt inte lägger hönsägg utan några storlekar mindre. Denna lättnad.

Går man och köper Stopp & Väx bara för att kunna klia en viss man på ryggen i framtiden, då vet man att man är lite det där som kallas kär. Fast det skulle jag förstås aldrig erkänna.

Känslan när man gått sådär fem hundra meter med hunden och himlen öppnar sig och man ba "fan min ansiktsmask kommer bli kletig" och en halv sekund efter det ba "HELVETE JAG HAR ANSIKTSMASK" och går med raska steg hem med hängande huvud och rödblossade kinder. Precis den känslan.

Jag har tänkt en hel del det senaste om både djupa och mindre djupa saker och kan här med meddela att jag kommit fram till att stekt falukorv kan vara det i matväg som överklassar sparris, och att om jag fick välja av allt i hela världen skulle jag vilja ha superkraften att kunna låna alla andras superkrafter så jag slipper nöja mig med bara en.

Ett tydligt tecken på att man kanske inte hade det så lätt som barn är när man hittar en dikt man skrivit i tredje klass som handlar om hur viktigt och fint det är med vänner. Vänner är bra att ha. Om man har vänner är man lycklig och man kan leka med dem osv osv. Väldigt vackert budskap men med dock en ganska tragisk slutkläm som löd "min enda vän är en katt". Men misströsta inte, det blev minsann människa av mig också.

Hej jag heter Nathalie och mitt liv är som en kass såpopera på bästa sändningstid. Jag har valt att hålla mig här ifrån ett tag nu för jag vet att jag kommer att skriva saker som jag senare kommer att ångra men jag måste bara fläka ur mig att den mänskliga rasen fan aldrig slutar att förvåna. Och hur man kan dra till sig så mycket drama som jag lyckas med dagligen är fan ett mysterium (och ett kapitel för sig).