120930
Jag fattar ju. Jag är inte den där coola tuffa häftiga tatuerade tjejen med attityd så det heter duga. Jag super inte skallen i bitar på helgerna och jag kommer aldrig att ha bröst och putande läppar. Jag drar inte hem män på helgerna, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra hur mycket jag än skriker efter närkontakt. Jag har inte självförtroendet att gå runt i ett par extraskinnstajta tights och jag kommer nog aldrig att kunna verkligen ta för mig och slåss om min sak. Jag erkänner att jag har blivit besegrad hur mycket det än svider och jag biter i det sura äpplet och jag håller mitt huvud högt. Jag gråter när ingen ser och jag skrattar när det kommer från hjärtat. Jag är väluppfostrad, kräver inte så mycket här i livet och när jag tycker om någon så gör jag det verkligen fullt ut. Jag kan vara töntig och sätta lappar på ytterdörren med en puss eller ett god morgon med efterföljande hjärta och ur mina ögon sett finns det ingenting bättre än att ligga och dra sig de där extra minutera i en famn innan man går upp. Jag älskar att titta på töntiga serier och kan ligga i soffan med fötterna på bordet i tre dagar i rad om något fångar mitt intresse och jag spelar tv-spel och svär och klassar mig själv som lightversionen av en nörd då jag önskar att jag kunde allt om superhjältar och sci-fi. Jag står bakom mina nära oavsett vad och jag sätter mig familj på en piedestal. Jag drömmer om att bli älskad för den jag är och jag drömmer om att någon gång i framtiden finna en stabilitet i mitt liv som jag så länge länge saknat. Ett hem som känns som mitt och ett liv som känns som jag.
Så, där har ni mig. Utblottad för allmänheten och egentligen vill jag bara peka finger åt alla och säga fuck you. Fuck you för att världen ser ut som den gör och fuck you för att folk idag är så jävla rädda. Är så jävla oroliga att fatta fel beslut att de inte vågar chansa och så jävla rädda för vad andra ska tycka och så jävla rädda att de inte gör mer än bara skrapar på ytan när de träffar nya människor och fan. Jag är frustrerad idag. Jag är ledsen och jag erkänner det. Jag är trött på att människor ljuger och säger saker som egentligen kan klassas som första gradens skitsnack för att de ska framstå som någonting de inte är när de egentligen bara säger de som de tror att man vill höra. Jag är så trött på spel för galleriet och jag är så jävla jävla trött på att ge av mig själv till de som inte förjänar det. Och jag gör det. Gång på gång. Hela tiden. Jag lär mig inte för jag lever på hoppet. Jag lever på drömmen och jag lever på att någon gång så kanske kanske.
Mvh
