LinneaNatalie

När man är ute och går med hunden i stormen och sen kommer en vind som gör att han gör en vertikal 360 och sedan ställer sig på bakbenen med framtassarna rakt upp i vädret. Både jag och tanterna på andra sidan gatan skrattade så vi grät, och han, han tackade för sig och kämpade vidare.

Disrespectful eller inte så vill jag bara peka fingret åt dig och skriva två bokstäver i versaler och sparka dig lite på smalbenet. Sen vill jag somna i soffan mitt på blanka dagen och bli tvingad att äta tills jag dör för du får inte gå från bordet innan du ätit upp maten och sen det där leendet. Fan för vissa människor.

Skägget är numera en nästan skägglös man skrockade han när jag kom intrillandes genom dörren och jag visste inte om jag skulle applådera av förtjusning eller ramla ihop gråtandes i en hög (okej, han skrockade kanske inte, men det är något med det ordet i kombination med skägg som får mig sådär varm på insidan). Jag kunde inte sluta titta och förundras över hur han egentligen såg ut där under men det var fint, lite exotiskt på något sätt. Han fick som vanligt sorgfull själ att kännas lättare och det kändes lite som att vi varit gifta i sjutton år där vi satt tillsammans belåtna med muffinsmagar och tittade på fotboll med fötterna på bordet och hund som värmde våra ben.

Tantigheten håller minsann i sig. Ikväll, medans mannen i mitt liv tog en tupplur, bakade jag muffins igen. Fyllde hela köket och tog slut på alla formar och min fantasi. Stora muffins och små muffins, vaniljmuffins, vanliga sockerkaksmuffins, kladdkakemuffins. Några med smak av kaffe, vit choklad, chokladcrisp och hallon. Några med chokladtopping, några med riven vit choklad, några med philadelphiatopping och några med kärleksmumsklet (ni vet sånt som man dör av när man äter för att det är så gott?). Hej och välkomna på fika med andra ord.

En inser ju att en borde sova på nätterna när en vaknar upp av ett sms och ligger och sover i hundsängen i hallen med ytterkläderna på. Skulle bara klia djuret bakom örat lite ju :(

Jag hade besök här i natt. Klockan blev halv fem och vi satt i köket han och jag, drack té och pratade om livet och allt där emellan. Det var så otroligt skönt att lyssna på en människa med båda fötterna på jorden och som inte svävade runt i sin påhittade verklighet för en gångs skull. Jag kunde inte somna efteråt, tittade igenom Kill Bill - The whole bloody affair och lagom till eftertexten var det dags för djurets morgonpromenad. Nu sitter jag här, fortfarande sömnlös med ett uppskuret finger efter en frallincident och huvudvärk med tillhörande näsblod. What a mighty fine day det här kommer att bli.

Män och dess lögner.
Känslan när han som borde höra av sig inte gör det, och han som verkligen inte borde faktiskt gör det. Alltid denna makalöst underbara timing och alltid denna makalöst underbara hjärtvärk. Fan fan fan. Svordomar i alla dess former seglar runt i tankarna och besvikelsen och hopplösheten och leenden och ångest och värmen alla väller över mig på en och samma gång.

Det är något visst med att känna sig snygg, ligga i sängen med datorn på magen och titta på weeds i skenet från levande ljus och i bakgrunden höra banjogrannens frenetiska plinkande från ovanvåningen. Jag känner mig lite som en överglamourös hillbilly, och det är en jävligt fin känsla ska ni veta.

 

 

Börjar fundera på det där med vem som har ledarrollen i det Karlssonska hemmet när jag inser att det inte är jag som leker apport med djuret, utan djuret som leker apport med mig.

Känslan när man bara vill peka finger och säga att jag har det så himla mycket bättre nu. Men det vore en lögn, och hjärtat och hjärnan vägrar att samarbeta. Och hjärtat är den starkare då den driver hela kroppen och det där med hjärnan har aldrig varit min starka sida.

"Vill ej slippa, ej heller släppa".

Skrattar så jag gråter åt det senaste avsnittet av New girl fast det egentligen inte ens är hysteriskt kul.
You gave me a cookie, i gave you a cookie. You gave me cookie, i got you cookie. GAVEMECOOKIEGOTYOUCOOKIE.

 

 

 

Hej jag heter Nathalie och jag har åkt på en släng av tantsjuka. Hemma hos mig finnes nu:

 

1. Vaniljmuffins med chokladcrisp
2. Vaniljmuffins med daim och vitchokladtopping
3. Vaniljmuffins med blåbär och philadelphiatopping
4. Chokladmuffins med blåbär
5. Kladdkakemuffins med daim

6. Smet och början av frosting till kärleksmums

Välkomna!

 

Känslan när man är ute med djuret och han börjar springa som en dåre, ställer sig på bakbenen och viftar med tassarna och hoppar och skuttar och gnyr och man ba men dumma djur det är inget där men sen ser lagomgammal man med jeansväst, mössa och skägg och man fattar. Känslan när man tittar ner i marken och försöker gå obemärkt förbi men det går inte för hunden slutar inte vifta och gny och dra och man ursäktande säger du liknar någon vi en gång kände och går där ifrån med modershjärtat krossat. Precis den känslan.

Saker jag aldrig trodde skulle ske men som skett inom loppet av några månader:

1. Gick till affären i onepiece
2. Herre dyker upp på första dejten enbart iförd kalsonger
(Han skyllde på tvättdag, jag skyllde på ligga. Jag skrattade, han fick inget.)
3. Blev med hund
4. Åt banan
5. Fick en a-kupa
6. Kliade en man på ryggen och menade det

 

Lördag. Tankarna strävar inte bakåt på samma sätt som förut längre. Det blev en befrielse. Jag rensar i mitt liv just nu, gör mig av med allting engerikrävande och formar mig själv till den människan som jag brukade vara. Sex jävla år senare men idag kan jag säga att jag mår bra, trots huvudvärken från helvetet och feber och fortfarande en liten törn kvar i hjärtat. Jag har kommit till den punkten där jag snarare tycker synd om än saknar. Jag hade kunnat döda för att allting skulle få ett annat utfall men det rör mig inte riktigt längre. Försökte intala mig att ensam är stark men jag är inte ensam så varför försöka leva en lögn. Jag har börjat le i tid och otid igen, jag vaknar på nätterna av meddelanden som gör mig varm och jag ja, jag vet inte, jag skiter för första gången på jävligt länge i vad alla andra tycker och tänker.

Fredag. Det känns inte som fredag.

Kan en människa bli mer motarbetad än vad jag blir? Så fort jag vill någonting eller är glad för någonting eller tycker om någon så går det åt helvete. Jag är så trött på hela grejen med mitt liv just nu. Vill ni ha hälsan i behåll och leva ett lyckligt liv håll er så långt jävla borta från mig som det bara går. Och jävla älskade finaste bästaste Josefine, jag tänker på dig och fan fan fan, du är det bästa jag har så du får inte göra såhär mot mig okej? Jag håller dig i handen i tanken och sitter vid din sida tills du bli bra okej?

Säger upp mig från jobbet att vara Nathalie just nu.

Idag är det torsdag. Vilket innebär att det är lördag om två dagar, och det är då som det smäller. Dock är både jag och Josiecat sjuka så jag ber till högre makter och försöker göra så mycket gott jag kan och orkar för att vända den dåliga karmavåg som slukat mig de senaste månderna. Min hals är inte svullen längre, jag har inte känt av febern sedan igår på förmiddagen men däremot har jag femhundraåttiotretusen förkylningsblåsor som pryder min redan smutsiga käft (minst, utan att nästan överdriva) och huvudvärken från helvetet är kvar. Idag hade jag behövt någon. Någon som kokar té och som klappar mig på kinden. Någon som går ut med hunden och ler samtidigt och som gör soppa till mig och som bäddar in både mig själv och honom fast jag säger nej, att han inte borde för jag kan smitta men han säger att han inte bryr sig och ger mig en puss på pannan. Någon som byter skiva på dvdn och någon som inte bryr sig om att jag ser ut som självaste fan utan som tycker om mig ändå. Japp. Idag är ytterligare en sån dag.

Jag tog precis ett djupt andetag, satte mig ner i sängen och greppade telefonen. Varje bild på oss tillsammans, bara på honom, bilder på mig som får mig att tänka på honom, printscreens på sms, sms, kikmeddelanden, favoritspellistan på spotify, telefonnummer, allt raderades och helt plötsligt kändes trycket över hjärtat så så mycket lättare. Jag borde göra samma sak här, radera inlägg efter inlägg som berör honom, men samtidigt är de nyttiga för mig att ha. Nyttiga för mig att gå tillbaka till och känna smärtan och påminna mig om min dumdristighet. Hurfan tänkte jag egentligen? Jag tänkte inte alls, det är där problemet ligger, jag agerade efter känslor och med facit i hand det är det inte ett misstag jag tänker göra om.

Den när man är ute och går med hunden i höststormen och har motvind i en uppförsbacke och man möter en gammal gråsprängd farbror på säkert hundra år med rullator som är påväg neråt. Den när det går i oroväckande hastighet och benen är en och en halv meter bakom och överkroppen i princip i nitto graders vinkel och han har den mest bedrövade minen i världen. Och den när man frågar om han behöver hjälp och han stirrar och skriker ut "JA HAN SKENAR DEN JÄVELN" på norrländska och man bara vill sprängas av skratt men måste hålla minen för att agera väluppfostrad. Precis DEN känslan.

Idag, för bara några minuter sedan kände jag någonting som jag inte känt på snart sex år. När jag efter att ha tvättat bort mitt smink och smort in ansiktet egentligen bara skulle svepa förbi spegeln så som jag av gammal vana brukar göra så fastnade jag. Jag fastnade i att titta på min egen spegelbild och jag fick en klump i halsen. För första gången på så så många år kände jag mig hemma i det som tittade tillbaka. I vanliga brukar jag bara se acne, sneda ögonbryn och aldrig förstå vem det är som visar sig. Men inte idag. Idag kunde jag se mig själv, och jag kunde stå kvar där utan att få ångest. Det låter antagligen befängt i många öron och ni tänker säkert att men hon som tar bilder på sig själv hela tiden vemfan försöker hon lura egentligen, hon älskar sig själv, och förhoppningsvis kommer ni att ha rätt en vacker dag.

 

Ja, jag är tjugofem och ja, jag kanske har en liten tonårscrush på den här mannen men det skulle jag ju aldrig erkänna såklart. En hade ju ej dött av att vara sexton igen och ha den som accessoar liksom. 

 

 

 

Linnea Nathalie Sofie, det är dags att du inser att du inte direkt är tjejen som man tar med sig hem till mamma... Det hugger i bröstet. För det första; han vet att jag heter Sofie. Ingen vet att jag heter Sofie. För det andra så fan rent ut sagt. Svordomarna hopar sig på tungan och jag måste bita hårt för att inte kaskadspy ut dem över honom. Han hör att jag håller på att dö av orden och han pausar. Sen: Vad jag menar är, Linnea Nathalie Sofie (han säger det igen), är att ingen är dum nog att ta med dig hem till mamma, för de vet, de vet att de kommer få ett helvete där hemma om de sen förlorar dig.

Du är vacker när du gråter sa han. Jag gråter bara i regnet svarade jag snabbt. Lät han in, lät han ta, lät mig tro vad han än sa. Jag agerade oberörd, lät tårarna falla och låtsades att de var droppar från himlen. Han genomskådade mig men han sa ingenting. Han lät mig gå i tystnad, i kylan, i natten. Jag släppte ikväll, jag släppte allt. Motvilligt, men jag lät mig själv göra det. Jag kände hans hand i min fast den inte fysiskt var där, den värmde, den stöttade och jag kramade den hårt som för att försäkra mig om att han aldrig skulle släppa. Sammanflätade fingrar och mitt hjärta brast. Jag gav honom en käftsmäll, inte kroppsligt men i mitt huvud. Lade skulden på honom för att han sade till mig att det var okej att falla handlöst. Lade skulden på honom och han fick agera representant för alla de män som någonsin krossat. Han log. Jag sparkade, spottade, och jag log tillbaka. Om han bara visste den psykiska misshandel som pågick hade han aldrig sagt som han gjorde. Men han sa det. Och jag grät.

Männen i mitt liv. Som av telepati får jag en länk till en låt som går rakt genom huden, borrar sig in i ryggmärgen och jag veknar. One day baby we'll be old, oh baby we'll be old and think of all the stories that we could have told. Som om han visste. Han håller mig i handen genom allt.

Mvh
Varför sträva efter någon som ej vill vara i ditt liv, när du har de bästa av de bästa vid din sida?

Där kom det. Svaret som jag eftersökt så länge länge och jag kan inte svara på ännu hur det får mig att känna. Det kan vara en befrielse, det kan vara en käftsmäll, det är bara tiden som kan avgöra. Nu vet jag att trots att mitt hjärta strävar bakåt är det dags en gång för alla att blicka framåt. Torka alla tårar och resa sig upp igen. Våga ta det där sista steget. Avsluta det långsamma avskedet och bara vända ryggen till. Den här gången är det jag som säger att jag förtjänar bättre även om han för mig var den allra bästa. Jag hatar dig. Fan fan fan vad jag hatar dig och fan fan fan vad jag önskar att jag faktiskt kunde mena det. Men det kommer, mer och mer smygandes, den där känslan där jag faktiskt pekar finger och menar det från djupet av mitt hjärta.

 

 

 

Somnade klockan fem och blev väckt en timma senare av att någon slog mig i huvudet med en pet-flaska. Även om den mannen och hans upptåg går mig på nerverna i tid och otid så måste jag säga att han fan är det bästa som hänt mig.

Och då hamnade vi där igen. Där jag inte erkänner saker som jag egentligen bara vill banka in i ditt söta lilla jävla huvud. Ja. Det är sött trots skägg och trots att man inte får säga så om en man, och du har känslor där inne någonstans för det vet jag. Jag har sett dem. Men göm dig. Göm dig för evigt och för alltid för jag kommer aldrig, aldrig, aldrig jävla erkänna att jag tänker på dig ibland.

 

 

Kontrasterna från att somna klockan tidig morgon på grund av sömnlöshet till att komma hem klockan tidig morgon på grund av tanklöshet. Kortaste shortsen på, högsta klackarna, tungt sminkade ögonlock och det där slående leendet som har en tendens att vända på de allra buttraste mungipor. Med en drink i handen och skratten nära till hands var vi oslagbara. Charmade, pikade, retade och levde. Det sistnämnda någonting som jag känt att jag inte tillåtit mig själv att göra på länge länge.

 

Känslan när man springer på han som aldrig blev mer än en promenad längs stranden en sommarnatt och som man inte ens tror att han vet vad man heter men han stannar upp och säger hej och frågar hur man mår och säger att vi borde ta en kaffe och man inte vågar säga att man inte dricker kaffe och man ler och han avslutar med att säga Du ser fan alltid så himla fräsch ut och man ler igen och sen går man skilda håll. Känslan när man sen kommer hem och ser sig i spegeln och ser det feta rufsiga håret och det finniga osminkade ansiktet och den halvsunkiga jobboutfiten och ja, sen känslan när man börjar tvivla på om den där sista meningen var med ironi eller inte.

 

Vad är grejen med att alla instakids svankar tills ryggen går av och samtidigt lutar sig lite framåt för att få mellanrum mellan låren. Min syster visade mig detta fenomen igår och nu ser jag det både till höger och till vänster konstant hela tiden. Vet inte om jag har missat något men när fan blev det inne att vara hjulbent? Tänk om det kunde vara inne med acne och manskropp också, då hade jag fan varit king.

Operation Se-ut-som-en-människa-igen är igång på fullaste allvar. Jag har börjat med att färga håret (på Josie visserligen men det är ju alltid ett steg i rätt riktning).

Vi hamnade där igen. Nattliga samtal långt in på småtimmarna. Händerna på täcket men jag kände värmen. Värmen av kroppen, värmen av själen. Vi berörde sorger, serietidningar, symbolik och sammanträffanden. Jag skrattade och jag grät om vartannat, så som bara han kan få mig att göra. Han sa att han har saknat mig. Jag svarade att vintern var vår tid. Han sa att det snart är vinter igen. Jag svarade med tystnad. Han vet vart jag står. Han vet att jag går över eld för honom. Men han vet också vart jag befinner mig. Jag önskar att jag bara kunde göra en tvärvändning och spola tillbaka tiden. Få allting ogjort för nu är det jag som springer åt andra hållet. Nu är det jag som är den fega. Nu är det jag som har blivit den människan jag avskyr mest av de alla. Men han vet vart jag står.

Känslan när man inte kan släppa telefonjävelen oavsett tid på dygnet pga rädslan att missa just det där meddelandet.

Kärlek schmärlek. Känslan när man börjar missbruka sociala medier för att man inte vet hur man ska hantera den bittra verkligheten. Känslan när man inser att man bara går runt i cirkel, varv efter varv. Går och går, vidare och vidare men ändå står man bara och stampar på samma ställse. Samma plats. Samma jävla fotspår som alltid förr. Kragtaget gick väl sådär. Tänker inte ens yttra vad jag tänker om mig själv. Det sista jag behöver är självömkan och sympatier. Lögner lögner lögner. Från alla olika håll. Från nära, från kära och från främlingen som jag trodde jag kunde lita på. Fan också. Naiva Nathalie. Hade det gjorts ett frågeformulär om personligheter i veckotidning hade jag hamnat på just det. Naiva Nathalie. Inte Heta Hanna eller Sexiga Sara eller Balla Bella. Nej nej. Skam vore väl det.

 

Det är först nu jag vet skillnaden mellan skägg och skägg.

Då min vapendragare ligger hemma i halsfluss kan ju jag inte vara värre. Vägrade med andra ord att gå utanför det karlssonska hemmet ikväll. Kokade mig en sympatisjuksoppa och chockade åter igen mig själv med mina kulinariska kunskaper. Jag kan fan om jag vill. Synd att det inte sker så ofta bara. Till förrätt halvsmält chevre med hemmagjorda breadsticks, hackad rödlök och stekt sparris med serranoskinka. Till huvudrätt en krämig potatis och purjolökssoppa som jag strödde ungstorkad serranoskinka över och serverade med några skivor onyttighetsbröd. Fan vad huslig tjej. Nu äckelzombiefilm med mig själv. Lycka till med sömnen sen Nathalie.

Känslan när man bränner sig på kokhett kaffe och skriker något i stil med HORJÄVLAFANSKAPSHELVETE och hör ett chockat "det vet jag vad det betyder" bakom sig, och vem står där om inte sexårig pojke med hakan vid knävecken och ögon stora som paraboler. (Små paraboler that is, annars hade det ju varit helt sjukt)

Godmorgon världen. Den där känslan när man vaknar med ett leende på läpparna för första gången på vad som känns som en hel evighet. Jag ska inte låta en person dra ner mig när jag har flera stycken som kämpar för att hålla mig uppe. Igår skrattade jag från hjärtat och log med ögonen och såg mig själv blicka framåt istället för bakåt. Jag stannade till och med vid affären nu på morgonen och fyllde kylskåpet med vettiga nyttiga frukostsaker för nu jävarimig ska de där rumpa och bröst kilona på plats igen.
Nu ska jag le lite till innan jag drar igång på jobbet.

 

Den tjugonde oktober blir jag fulländad.

"Du var alldeles för bra för mig"
Den klassiska. Men du var kanske bäst för mig vill jag bara skrika och låta handflatan nudda skägget med en smäll (just denna mening kan även vara tillägnad någon annan). Jag pratade med F. Om kärleken, om livet och om känslorna som fanns men som det vägrades ge utlopp för. Du var alldeles för bra svarar han mig. Självgoda Nathalie nickar men verkliga Nathalie blir förbannad. Det var bara en kort vinterromans men den var fin. Den fick mig varm på insidan trots att det var minusgrader ute. Den hann aldrig bli fantastisk, men den hann sluta precis som alla andra. Jag hatar de orden. För bra. För bra. För bra. På vilket jävla sätt för bra? Kan någonting ens vara FÖR bra? Och om det nu är det varför släpper man handen och springer åt andra hållet? Precis som alla jävla andra. Så av att döma av de nattsamtal som ägt rum med männen i mitt liv måste jag bli en sämre människa. Jag måste sluta värna om andra och jag måste sluta att se det goda och jag måste sluta skratta så förbannat jävla genuint hela tiden. Det mest ironiska är att de kommit tillbaka, en efter en och blivit goda vänner och vi skrattar och pratar minnen med leende ögon men ej längre med brinnande hjärtan. De säger Vad hade jag gjort utan dig sådär korrekt och fint som man gör till människor som betyder mer än de andra. Vi stöttar varandra och vi pushar och vi finns där. Sen kommer det. Frågan som kommer som käftsmäll nummer fyrahundranittiotre den här veckan. "Tänker du någonsin på om det hade kunnat bli vi". Vadfan säger han människan. Jag skrattar bort det, precis som jag skrattar bort allting annat som gör mig nervös. Det där jävla mönstret. Den där återkommande jävla skiten som får mig att tro att jag saknar en kärleksgen. Som får mig att vilja kräkas i min mun för nej. Nathalie är den man blir kär i. Den man släpper. Den man sen tänker att "Tänk om", ja jävlar i mig tänk om. Tänk om du och resten av världen inte hade sprungit. Tänk om du och resten av världen inte hade varit fega. Inte hade varit rädda och inte hade flytt. TÄNK OM. Ja tänk, då hade jag antagligen inte suttit här och spytt galla över livet och känslor och tankar och karlar.

 

Mvh
Det som inte dödar härdar

Det kan ha varit det dummaste jag någonsin gjort, att sträva efter saker som aldrig riktigt fanns. Men man lär sig av sina misstag och drömma bör man annars dör man. Platsen är tom nu, men ändå fylld med annat. Jag tog tag i den där kragen, riktigt jävla hårt. Och det var en oerhört skön känsla den där insikten med att det bara är att borsta bort dammet och pilla bort grusresterna i såren för att tvätta dem och låta dem läka. Jag både älskar och hatar mig själv för min naivitet och mitt dåliga omdöme. Hatet för allt ont det har gjort mig, och kärleken för alla dörrar det öppnat. Jag börjar tro på ensam är stark och allt det där andra skitsnacket igen som sägs för att hela krossade själar. Förstår inte hur jag kunde vara så jävla dum att släppa den filosofin från första början.

Känslan när man ger sig själv en käftsmäll och tar sig i kragen.
(Den är rätt fet)

Två och ett halvt kilo rumpa och bröst fattigare på en vecka. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att jag alltid kommer att vara mer av en Johannes Brost än en Kim Kardashian. Dock kunde jag inte bry mig mindre just nu. Vem vill inte vara aka Joker och ha hipsterbrills liksom. (Dessutom hade jag aldrig fixat att lägra en kille i skinnbyxor)