121016
Du är vacker när du gråter sa han. Jag gråter bara i regnet svarade jag snabbt. Lät han in, lät han ta, lät mig tro vad han än sa. Jag agerade oberörd, lät tårarna falla och låtsades att de var droppar från himlen. Han genomskådade mig men han sa ingenting. Han lät mig gå i tystnad, i kylan, i natten. Jag släppte ikväll, jag släppte allt. Motvilligt, men jag lät mig själv göra det. Jag kände hans hand i min fast den inte fysiskt var där, den värmde, den stöttade och jag kramade den hårt som för att försäkra mig om att han aldrig skulle släppa. Sammanflätade fingrar och mitt hjärta brast. Jag gav honom en käftsmäll, inte kroppsligt men i mitt huvud. Lade skulden på honom för att han sade till mig att det var okej att falla handlöst. Lade skulden på honom och han fick agera representant för alla de män som någonsin krossat. Han log. Jag sparkade, spottade, och jag log tillbaka. Om han bara visste den psykiska misshandel som pågick hade han aldrig sagt som han gjorde. Men han sa det. Och jag grät.
Kommentarer
Trackback
