121008
Vi hamnade där igen. Nattliga samtal långt in på småtimmarna. Händerna på täcket men jag kände värmen. Värmen av kroppen, värmen av själen. Vi berörde sorger, serietidningar, symbolik och sammanträffanden. Jag skrattade och jag grät om vartannat, så som bara han kan få mig att göra. Han sa att han har saknat mig. Jag svarade att vintern var vår tid. Han sa att det snart är vinter igen. Jag svarade med tystnad. Han vet vart jag står. Han vet att jag går över eld för honom. Men han vet också vart jag befinner mig. Jag önskar att jag bara kunde göra en tvärvändning och spola tillbaka tiden. Få allting ogjort för nu är det jag som springer åt andra hållet. Nu är det jag som är den fega. Nu är det jag som har blivit den människan jag avskyr mest av de alla. Men han vet vart jag står.
Kommentarer
Trackback
