121004
Det kan ha varit det dummaste jag någonsin gjort, att sträva efter saker som aldrig riktigt fanns. Men man lär sig av sina misstag och drömma bör man annars dör man. Platsen är tom nu, men ändå fylld med annat. Jag tog tag i den där kragen, riktigt jävla hårt. Och det var en oerhört skön känsla den där insikten med att det bara är att borsta bort dammet och pilla bort grusresterna i såren för att tvätta dem och låta dem läka. Jag både älskar och hatar mig själv för min naivitet och mitt dåliga omdöme. Hatet för allt ont det har gjort mig, och kärleken för alla dörrar det öppnat. Jag börjar tro på ensam är stark och allt det där andra skitsnacket igen som sägs för att hela krossade själar. Förstår inte hur jag kunde vara så jävla dum att släppa den filosofin från första början.
Kommentarer
Trackback
