121031
Skägget är numera en nästan skägglös man skrockade han när jag kom intrillandes genom dörren och jag visste inte om jag skulle applådera av förtjusning eller ramla ihop gråtandes i en hög (okej, han skrockade kanske inte, men det är något med det ordet i kombination med skägg som får mig sådär varm på insidan). Jag kunde inte sluta titta och förundras över hur han egentligen såg ut där under men det var fint, lite exotiskt på något sätt. Han fick som vanligt sorgfull själ att kännas lättare och det kändes lite som att vi varit gifta i sjutton år där vi satt tillsammans belåtna med muffinsmagar och tittade på fotboll med fötterna på bordet och hund som värmde våra ben.
Kommentarer
Trackback
