Tänk om
"Du var alldeles för bra för mig"
Den klassiska. Men du var kanske bäst för mig vill jag bara skrika och låta handflatan nudda skägget med en smäll (just denna mening kan även vara tillägnad någon annan). Jag pratade med F. Om kärleken, om livet och om känslorna som fanns men som det vägrades ge utlopp för. Du var alldeles för bra svarar han mig. Självgoda Nathalie nickar men verkliga Nathalie blir förbannad. Det var bara en kort vinterromans men den var fin. Den fick mig varm på insidan trots att det var minusgrader ute. Den hann aldrig bli fantastisk, men den hann sluta precis som alla andra. Jag hatar de orden. För bra. För bra. För bra. På vilket jävla sätt för bra? Kan någonting ens vara FÖR bra? Och om det nu är det varför släpper man handen och springer åt andra hållet? Precis som alla jävla andra. Så av att döma av de nattsamtal som ägt rum med männen i mitt liv måste jag bli en sämre människa. Jag måste sluta värna om andra och jag måste sluta att se det goda och jag måste sluta skratta så förbannat jävla genuint hela tiden. Det mest ironiska är att de kommit tillbaka, en efter en och blivit goda vänner och vi skrattar och pratar minnen med leende ögon men ej längre med brinnande hjärtan. De säger Vad hade jag gjort utan dig sådär korrekt och fint som man gör till människor som betyder mer än de andra. Vi stöttar varandra och vi pushar och vi finns där. Sen kommer det. Frågan som kommer som käftsmäll nummer fyrahundranittiotre den här veckan. "Tänker du någonsin på om det hade kunnat bli vi". Vadfan säger han människan. Jag skrattar bort det, precis som jag skrattar bort allting annat som gör mig nervös. Det där jävla mönstret. Den där återkommande jävla skiten som får mig att tro att jag saknar en kärleksgen. Som får mig att vilja kräkas i min mun för nej. Nathalie är den man blir kär i. Den man släpper. Den man sen tänker att "Tänk om", ja jävlar i mig tänk om. Tänk om du och resten av världen inte hade sprungit. Tänk om du och resten av världen inte hade varit fega. Inte hade varit rädda och inte hade flytt. TÄNK OM. Ja tänk, då hade jag antagligen inte suttit här och spytt galla över livet och känslor och tankar och karlar.
Den klassiska. Men du var kanske bäst för mig vill jag bara skrika och låta handflatan nudda skägget med en smäll (just denna mening kan även vara tillägnad någon annan). Jag pratade med F. Om kärleken, om livet och om känslorna som fanns men som det vägrades ge utlopp för. Du var alldeles för bra svarar han mig. Självgoda Nathalie nickar men verkliga Nathalie blir förbannad. Det var bara en kort vinterromans men den var fin. Den fick mig varm på insidan trots att det var minusgrader ute. Den hann aldrig bli fantastisk, men den hann sluta precis som alla andra. Jag hatar de orden. För bra. För bra. För bra. På vilket jävla sätt för bra? Kan någonting ens vara FÖR bra? Och om det nu är det varför släpper man handen och springer åt andra hållet? Precis som alla jävla andra. Så av att döma av de nattsamtal som ägt rum med männen i mitt liv måste jag bli en sämre människa. Jag måste sluta värna om andra och jag måste sluta att se det goda och jag måste sluta skratta så förbannat jävla genuint hela tiden. Det mest ironiska är att de kommit tillbaka, en efter en och blivit goda vänner och vi skrattar och pratar minnen med leende ögon men ej längre med brinnande hjärtan. De säger Vad hade jag gjort utan dig sådär korrekt och fint som man gör till människor som betyder mer än de andra. Vi stöttar varandra och vi pushar och vi finns där. Sen kommer det. Frågan som kommer som käftsmäll nummer fyrahundranittiotre den här veckan. "Tänker du någonsin på om det hade kunnat bli vi". Vadfan säger han människan. Jag skrattar bort det, precis som jag skrattar bort allting annat som gör mig nervös. Det där jävla mönstret. Den där återkommande jävla skiten som får mig att tro att jag saknar en kärleksgen. Som får mig att vilja kräkas i min mun för nej. Nathalie är den man blir kär i. Den man släpper. Den man sen tänker att "Tänk om", ja jävlar i mig tänk om. Tänk om du och resten av världen inte hade sprungit. Tänk om du och resten av världen inte hade varit fega. Inte hade varit rädda och inte hade flytt. TÄNK OM. Ja tänk, då hade jag antagligen inte suttit här och spytt galla över livet och känslor och tankar och karlar.
Mvh
Det som inte dödar härdar
Det som inte dödar härdar
Kommentarer
Trackback
