LinneaNatalie

Känslan när man under kvällspromenaden i ösregn går runt och sjunger "it's raining men" i rent önsketänkande med tanke på att det var längesedan jag fick kött nu. Tilläggas bör att det var Geri Halliwell-versionen och tilläggas bör att jag låtsades att jag var henne där jag strosade fram i mörkret. Sen känslan när man rundar ett hörne och hoppsan hejsan där står det ett gäng med män och stirrar med stora ögon. Inte fan kunde jag med att sluta sjunga heller och inte fan kunde jag med att sluta dansa fram för jag ville ju inte att de skulle tro att jag skämdes. Men jag tror minsann att hunden via telepati bad mig hålla käften och att hålla benen i styr med tanke på hans blickar, men lyssnade jag? Icke.