120926
Det är en jobbig känsla det där när man egentligen bara vill kriga. Vill slåss och inte ge upp för hoppet är det sista som överger människan. Fy fan vad tragisk jag är. Fy fan vad tragisk jag är som öppnar mig för massan men som vägrar att öppna mig för mig själv. Som vägrar att öppna mig för de jag håller kärt. Melankoli och tragik och andra fula ord som inte ens borde vara påkomna och jävla lycka och kärlek som idag bara känns som påhitt. Jag hade fan kunnat kriga. Kriga så jävla hårt, så jävla länge för att jag var redo. Men det är inte lönt, jag vet det så jag sitter här med kroppen ihopkrupen och skäms över mig själv pga vekhet och lathet och rädsla och hopplöshet.
Kommentarer
Trackback
