LinneaNatalie

Jag pratar med skägget, inte det mastiga utan det lite mer glesa. Eller ja, numera det skägglösa skägget om man skall vara helt korrekt (men han kommer alltid att vara den glesa i mina ögon). Vi pratar om brister och vi pratar om tryck över bröstet och vi pratar om sammanflätade vinterkalla fingrar och om frostiga kinder. Vi pratar om de frysande hemlösa och vi pratar om spårvagnsresor mitt i natten och vi pratar om allt som en gång gjorts och sagts. Vi pratar om att vi duger trots att vi inte är vackrast i världen ur våra egna ögon sett och vi pratar om att vi duger trots att vi är osäkra och trots att vi inte är perfekta. Han klappar mig på kinden, torkar tårar och jag gråter och jag skrattar och jag vet inte vad jag känner. Vi pratar om tomheten, om hur den fylls och om hur jag är rädd och om hur livet skulle kunna se ut och det får mig att le och sen pratar vi om hur det faktiskt ser ut, och så kommer tårarna igen och igen och igen.