LinneaNatalie

Krampaktigt håller jag i telefonen så nära inpå mitt hjärta den kan komma, varannan minut fryser jag till is när mina ögon letar efter meddelandesymbolen högst upp i det vänstra hörnet. Ingenting. Kinderna är fuktiga och det är först nu jag vågar tillåta mig själv att känna. Borde inte skriva detta här, men nu gör jag det ändå för då slipper jag känna mig så jävla ensam.

Fan, som om av telepati vibrerar den mot min bröstkorg. Vågar jag öppna och se?