LinneaNatalie

Jag kommer hem, klockan är inte mer än strax efter nio men mörkret har redan börjat lägga sig. Jag fipplar länge med nycklarna innan jag får upp dörren. Ser utifrån hur lyset på vinden är tänt igen trots att lägenheten över står tom och där inte borde ha varit någon. Jag klickar frenetiskt på lampknappen, upp och ner om och om igen, men inget ljus mer än av lampan utanför dörren som blinkar när jag i ren desperation försöker med alla knappar jag kan hitta trots att jag mycket väl vet vilken av dem som går vart. Jag stänger försiktigt dörren bakom mig och känner efter en extra gång så att den verkligen går i lås, så tyst jag bara kan letar jag fram lägenhetsnyckeln och börjar försiktigt treva efter det första trappsteget. Det är svart. Och tystnaden håller på att kväva mig. När jag har kommit några steg upp för de första trappan börjar jag slappna av, men då kommer det. Som så många nätter tidigare kommer det smygandes på mig precis när jag börjat mjukna i musklerna. Det låter som en mobiltelefon, eller snarare som en speldosa som man hade när man var lite, den med den dansande ballerinan. Det kommer uppifrån. Tidigare när lägenheten en trappa upp varit bebodd av sommargäster har jag skapat mig logiska förklaringar till vad det kan vara. Men nu? Det är bäcksvart runt omkring mig och jag känner paniken komma. Inte innan jag kollat en tredje gång att lägenhetsdörren bakom mig verkligen är låst vågar jag andas. Håller jag på att bli galen? Håller jag på att tappa mig själv så som jag tycks ha tappat det som legat mig allra närmst om hjärtan under så många år? Det bränner bakom ögonlocken.