LinneaNatalie

Tänk att födas med silversked i munnen, med framgångsrika föräldrar och ha råd att göra vad helst som faller in, eller att födas med perfekta gener, vara vacker utan ansträngning och kunna leva på sitt utseende. Det är väl alla flickors dröm antar jag, men frågan är hur stimulerande det kan vara? Jag älskar känslan av att arbeta för varje krona och verkligen känna att jag unnar mig allt som jag köper. Dock hatar jag hur jag ser ut. Varje gång jag ser en vacker människa vill jag bara gå därifrån. Därav mina svårigheter till sociala tillställningar. Jag har enorma komplex över min acne, min spetsiga haka och min beniga kropp som har allt fett felfördelat vart man än tittar. Jag hatar det jag ser i spegeln varje morgon och som om inte det vore nog tycker jag att jag har en kass personlighet. Det sistnämnda kan jag jobba på, förbättra mina positiva egenskaper och arbeta bort de dåliga. Jag kan slänga på mig puder för att iallafall minska rödheten i min hud och jag kan klä mig i plagg som framhäver det lilla jag tycker om på min kropp. Jag hatar mig själv, men mest av allt hatar jag mig själv för att jag gör det. För alla är vackra, innerst inne, det gäller bara att veta hur man ska presentera det fina i allt jävla kaos.