111120
Livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Ibland tar det tvära vändningar, och även om det kanske inte är just ditt liv som slås omkull så kan det påverka stark och väcka ett känslomässigt kaos. Jag vill bara krama, hålla om, ge stöttande ord fastän jag är värdelös på det och aldrig vet vad jag ska säga. Jag vill finnas nära till hands, göra allt för att situationen ska göra lite lite mindre ont även om det är i princip omöjligt att ta bort den smärtan, den sorgen. Hur kan det ens få bli såhär, hur kan livet få vara så jävligt mot en och samma person? Det är så orättvist. Det är så fruktansvärt jävla orättvist och jag önskar att jag kunde spola tillbaka klockan, gå några år bakåt i tiden men ha med mig de lärdomar och den vishet jag samlat på mig på senare tid. Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu och jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra.
Kommentarer
Trackback
