LinneaNatalie

Tänk om livet var lika förutsägbart som på film. Fan vad skönt. Så simpelt allt hade varit, "jaha nu gör dom si och då kommer allting att sluta så" och "nu händet det, då vet vi att han kommer göra så". Jag menar inte att jag vill veta precis hur mitt liv kommer sluta vid tjugo års ålder, men avsnitt efter avsnitt liksom. Då slipper man all jävla ångest och ovisshet vilket det känns som att det är det som präglar mitt liv just nu. Jag gissar att jag inte är den enda som känner så. Jag menar, spänningen hade ju fortfarande funnits kvar, för även i filmer kommer ju oväntade inslag men i slutet brukar det alltid lösa sig ändå, och om det inte gör det så kommer det ändå alltid nåt hallelujahmoment där karaktärerna inser att det ändå var för det bästa att allting blev som det blev. Det är ungefär där jag önskar att jag var idag, med vetskapen om att det faktiskt kommer att bli bra, eller iallafall att få den där känslan av ett avslutat kapitel istället för att bara springa runt och oja sig hela jävla tiden.

Och den där jävla prinsen som skulle stå utanför mitt fönster förra helgen, kan kom minsann en vecka för sent. Klockan fyra bankade någon som en dåre på min fönsterruta, först kröp jag litelite längre ner under täcket på grund av kassa nerver, men när den där lilla gnistan av nyfikenhet visade sig valde han att gå där ifrån trots att jag vet att han såg mig gå mot fönstret. Antar att han hade räknat med att jag skulle ha fodralklänning och sotade ögon dygnet runt, stackarn fick väl en chock. Fast, om någon råkar veta vem det var som gav mig en nattlig visit så får ni gärna berätta det för mig, för aningen obehagligt måste jag säga att det var.