LinneaNatalie

Jag kan vara en av de människor här i världen som är bäst på förutfattade meningar och att kategorisera människor efter sådär tre sekunder och sen aldrig ge dem en andra chans. Jag skäms lite över mig själv men det är sån jag är, och det har funkat bra för mig under mina tjugofem år ändå, jag har faktiskt klarat mig alldeles utmärkt. Men då började jag fundera på hur andra faktiskt ser på mig, gyllene regeln liksom, och jag kan ju vara lite av en bitch-ass-motherfucker och så. Och jag råkar ju ha ett konto på en nätdejtingsajt vilket ni kanske har listat ut med tanke på vad jag skrivit tidigare, och jag älskar att sitta och fördriva tiden med att titta på män, gissa vad som kommer att stå på deras presentation och sen upptäcka att jag till 99,9% av fallen gissat helt jävla rätt. Och då tappar jag intresset helt. Och det tragiska är att jag är så jävla ytlig, så jävla dömande och även om personen i fråga kanske verkar som årets catch när man läser så har jag ändå det där första intrycket gnagandes och jag kan verkligen inte släppa det. Så det är bara för mig att inse att jag aldrig kommer att hitta min blivande man på internet, och inte någon annanstans heller för den delen, för jag lider av en släng med manshat har jag kommit fram till. Men det är egentligen en annan historia, kontentan av det här inlägget är ändå att jag funderar på vad folk kategoriserar mig som? Är jag den genomlysande tragiska eviga singeln? Är jag den hiskeligt fula men med rolig presentation? Är jag där bara för sex? Vill jag gifta mig inom ett halvår och skaffa barn med första bästa för att leva halvt olycklig med någon jag inte ens är kär i bara för att jag känner den biologiska klockan ticka? Är jag tjejen som attraheras av sextioåriga män som vill bjuda på ett glas rött i göteborg? Jag vet svaret, men det gör inte de, och det är lika spännande varje gång det ploppar upp en liten siffra vid meddelandesymbolen.