120316
Då ligger jag sömnlös ytterligare en natt. Även om jag är så trött att jag knappt kan manövrera min kropp och ögonen i princip går i kors med varandra så får jag ingen ro att somna. Det är rätt sjukt att det verkar gå hand i hand med att jag är ensam. Hemma hos Josefine och Linus hade jag inga problem, somnade som en stock direkt. Samma sak när jag delade säng med Frida förra veckan. Och ja, stackars Chris ska vi inte ens prata om. Där sover jag hela tiden. Han lagar mat och pysslar, och jag, jo jag tackar genom att snarka i soffan eller vart jag nu råkar befinna mig. Jag tror att det kan handla om tryggheten, att jag inte är ensam. Även om det har gått så himla lång tid så har jag fortfarande inte vant mig vid den där jävla ensamheten. Jag har ingen här hemma, ingen, ingenting, och tidigare har jag haft både gubbe och djur i flera flera flera jävla års tid. Det går inte att vänja sig bort med, det verkar vara både fysiskt och psykiskt omöjligt. Och jag menar, hur kul är det att umgås med mig nuförtiden om jag bara ska somna i tid och otid såfort jag har någon som jag litar på i närheten? Börjar bli lite frustrerande, speciellt med tanke på att det inte bara handlar om när jag ligger i en soffa eller säng, utan det kan vara när som, var som, bara jag känner mig bekväm med sällskapet. Ser fram emot kommande tjugofemårsfester och släktkalas med andra ord, där lär ni kunna hitta mig dregglandes på en jacka i en garderob efter en kvart eller två.
