LinneaNatalie

Jag har alltid känt en sån otrolig press på mig själv att jag måste prestera. Att jag måste skynda mig att göra saker innan det är för sent, innan jag hinner bli gammal på riktigt, innan jag hinner komma till den positionen då jag ångrar alla saker som aldrig blev av. Nu är jag tjugofem och har lagt alldeles för mycket fokus på de saker som ännu inte skett, jag ångrar att jag inte har varit ute och rest, jag ångrar att jag aldrig tillåtit mig själv att vara påriktigt ung och dum, jag ångrar att jag inte tog vara på den tiden då jag fortfarande inte behövde ta det där ansvaret som det innebär att vara klassad som vuxen. Men nu ikväll när jag har öppnat upp och släppt in en ny människa och skrattat och pratat om saker som jag faktiskt har gjort, saker som jag faktiskt har preseterat och saker som jag faktiskt har tagit med mig och lärt mig och som har stärkt mig så inser jag att tjugofem inte är så jävla dumt ändå. Och jag inser att jag faktiskt har gjort och varit med om så himla mycket mer än vad jag egentligen har tillåtit mig själv att inse. Även om jag ur mina ögon sett inte har levt så som jag tänker att man förväntas att göra, så har jag levt det livet som har format mig, som har gjort mig till den jag är idag och som har gett mig så jävla mycket skinn på näsan och som har lagt grunden till det som jag kommer att bli. Så nu känner jag att nästa gång någon frågar mig hur gammal jag är så ska jag säga tjugofem högt och tydligt utan att skratta bort det och göra en större deal av det än vad det egentligen är. Fuck halvvägs till femtio, det är snarare halvvägs till välmående för det är först under de här senaste veckorna som jag har lärt mig att acceptera mig själv och faktiskt känner mig bekväm i den personen jag är.